Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Carl Gustafs föräldrar och uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I detta bref, skrifvet på latin och vittnande om rätt vackra framsteg i detta språk, heter det, bland annat, att kansleren stod så högt i upsaliensernes omdöme, att alla betraktade honom såsom ett ljus återgifvet åt verlden, och ingen fans, som ej böjde sig för makten af hans namn, samt att han genom sitt snille, sin vana vid allmänna angelägenheter, sina råd, sina kraftiga skäl och föreskrifter vann allt hvad han ville.
Redan den 2 Maj var prinsen tillbaka i Stockholm och fick nu börja sina danslektioner, hvilka redan varit föremål för en skriftvexling mellan hans fader och hans lärare, som berättade en ny dansmästare vara kommen till hofvet att undervisa drottningen i danskonsten och hvilken pfaltzgrefvinnan önskade äfven måtte lära denna konst åt alla de furstliga barnen. Fadern ville likväl förut veta hvad en sådan undervisning kostade, och först sedan den nye hofmästaren Rosenhane upplyst, att »gemena personer, som gå till honom på hans skola, gifva honom 4 riksdaler i månaden och, när han går till en på ens stuga, bekommer han dubbelt», gaf Johan Casimir sitt samtycke, att dansundervisningen finge begynna.
I Februari 1638 återvände Carl Gustaf till Upsala och blef der på vanligt sätt antagen till student. Bland universitetslärarne stod dåvarande professorn, sedermera erkebiskopen Johannes Lenæus, i stort anseende både för lärdom och renlärighet. I båda hänseendena ansågs han lämplig att vaka öfver prinsens akademiska bildning, i det senare äfven derför att man, då Johan Casimir tillhörde den reformerta bekännelsen, ville undanrödja all misstanke, att sonen icke vore sträng lutheran, hvilken föreställning skulle mycket skadat honom hos hela svenska folket, som den tiden var så strängt lutherskt. Hos Lenæus blef derföre Carl Gustaf med sin hofmästare, sin lärare och sin betjening inhyrd både till kost och bostad, och Lenæus åtog sig också en del af hans undervisning. Pfaltzgrefvinnan bad Lenæus äfven under bordstimmarna öfva prinsen uti latinet, »på det han deri måtte blifva dristig och färdig». Mellan båda uppstod snart ett hjertligt och förtroligt förhållande, som varade allt framgent och hvaraf båda hade nytta. Lenæus, såsom erkebiskop och presteståndets talman, bidrog ganska väsentligt till Carl Gustafs erkännande af ständerna som tronföljare, och Carl Gustaf hade sedermera såsom konung rikt tillfälle att härför visa honom sin tacksamhet. För öfrigt klemade Lenæus på intet sätt med sin furstlige lärjunge, utan lät honom stundom såga ved, när han mellan läsningen behöfde kroppsrörelse. Också skall Carl Gustaf, när Lenæus vid hans kröning såsom erkebiskop satte kronan på hans hufvud, hafva tillhviskat honom: »Skola vi nu såga ved, kära far?»
Under sitt vistande i Upsala afhörde Carl Gustaf, utom Lenæi, äfven Loccenii föreläsningar och begagnade enskild undervisning af dåvarande eloquentiæ professorn Matthias Mylonius, sedermera adlad med namnet Björnklou. Genom både kunskaper och egenskaper vann han uppmärksamhet och aktning. Man fann honom mindre mångordig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
