Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Christinas senare öden - Hennes första vistande i Rom - Hennes första besök i Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 TO
Christina.
finna en så varm kärlek för sanningen, hvilken de högste i samhället
vanligen ej tycka särdeles mycket om. »Det tror jag», inföll Christina,
»ty alla sanningar äro icke af marmor».
Christina var likväl för mycket vän af ombyten att icke slutligen
finna äfven vistelsen i Rom blifva enformig. Både påfven och den
högre romerska adeln började också tröttna vid de kostsamma
tillställningarna för hennes skull, så mycket mera som hon tycktes betrakta
det som en skyldig hyllning och visade föga tacksamhet derför. Äfven
hade några misshälligheter uppstått inom hennes hof, hvilket vid
hennes ankomst till Italien för det mesta utgjordes af spaniorer.-^ Desse
misstyckte, att hon här ökade sin omgifning med en mängd italienare,
och så följde några uppträden, hvilka slutade med spaniorernes
afskedande, då äfven Pimentelli, som så länge varit hennes gunstling,
aflägsnade sig. När således under sommaren 1656 en smittosam
sjukdom utbröt i Rom, fann Christina häri en både för henne och romarne
välkommen anledning att lemna denna stad. Enligt vanligheten var
hon åter i penningeförlägenhet, men genom penningeförsändning från
underhållsländerna, pantsättning af perlor och juveler samt en skänk
från påfven blef denna förlägenhet någorlunda afhjelpt, och på påfliga
galerer begaf hon sig med sin omgifning från Civita Vecchia till
Marseille, dit hon efter en lycklig sjöresa ankom, och hvarifrån hon öfver
Avignon, Lyon och Dijon reste till Paris, der hon den 28 Augusti
1656 höll ett lysande intåg, ständigt omgifven af oräkneliga skaror utaf
nyfikna åskådare. Hon stannade dock endast några dagar i Frankrikes
hufvudstad, hvarefter hon begaf sig till Compiegne, der hofvet för
tillfället vistades och der hon äfven med synnerlig artighet mottogs. Här,
såsom öfverallt, väckte hon också det största uppseende, så väl genom
sina öfverlägsna själsegenskaper som genom besynnerligheterna i sin
hållning och sin drägt. Öfver den senare gjorde de franska damerna
många anmärkningar. De funno deri en underlig blandning af
karl-och fruntimmerskläder. På hufvudet bar hon en peruk, ibland ljus
och ibland mörk, samt der ofvanpå en hatt med svajande fjädrar.
Öfver kjorteln af grått eller eldfärgadt tyg bar hon en tätt åtsittande lif—
röck, jemte halskrage alldeles på karlvis. Men ännu underligare fann
man hennes sätt att skicka sig, Äfven i de förnämsta sällskapskretsar
hörde man henne sjunga, prata med hög röst, gapskratta eller svärja,
allt som det föll sig, hvarunder hon tillika tillät sig en mängd
ovanliga friheter med benen, dem hon kastade fram och tillbaka, stundom
lade på andra stolar och någon gång äfven öfver karmen på sin egen
till stor häpnad för damerna vid franska hofvet, som gjorde sig mycket
lustiga öfver dessa hennes egenheter. Hon skonade dem icke heller i
sina infall. När de, enligt då rådande bruk, helsade henne med
kyssar, utbrast hon med en mycket lyckad min af förundran: »De måtte
taga mig för en karl!» och vid ett annat tillfälle yttrade hon: »Jag
tycker om karlar, icke derföre att de äro karlar, men för det att de
icke äro qvinnor.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
