Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Embetsmännen - Johan Rudbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Enibestmännen: Johan Rudbeck.
619
Laurentius Paulinus stodo i spetsen. Konungen gjorde derföre den
ändring i förslaget, att flere prester skulle fä ingå i den kyrkliga
öfverstyrelsen; men då ett nytt, sålunda jemkadt, förslag dertill afläts
vid 1625 års riksdag, var presteståndet icke medgörligare, och
Rudbeck beskylde Axel Oxenstierna att vilja genom detta förslag »vända
upp och ned på staten». Han sammanskref ock samt utgaf en
gensägelse mot detsamma, undertecknad både af honom, erkebiskop
Ke-nicius och biskop Paulinus. Konungen ville under dåvarande
bekymmersamma förhållanden ej ytterligare reta presterskapet, utan lät
saken falla, men förklarade, att om biskoparne derefter försyndade sig,
skulle de såsom andre brottslingar dragas inför hofrätten, och
Oxenstierna sade, att Rudbeck inför Gud skulle ansvara för det onda han
gjort, då han hindrat det gagneliga förslagets antagande. Så rubbades
det vänskapliga förhållande, som dittills varit rådande mellan dessa
båda män, de mest framstående Sverige då egde, den ene inom staten
och den andre inom kyrkan. Följderna visade sig ock under
förmyndarestyrelsen.
Hos presterskapet hade efter hand utbildat sig en viss
motstånds-anda, som dock var mindre märkbar så länge Gustaf Adolf lefde, men
som efter hans död framträdde allt mera öppet. Striden gälde ej blott
gränserna mellan den verldsliga och den andliga makten, utan ock
mellan adelns och de ofrälse ståndens rättigheter. Presterskapet hade
blifvit uppskrämdt af rykten, att man ämnade minska dess privilegier,
indraga tionden och aflöna det med penningar, under det adeln slog
under sig den ena efter den andra af kronans egendomar samt mei
och mer röjde ett sträfvande att ensam blifva egare af all jorden i
riket. Det var ock farhågan för adelns alltmera hotande välde, som
hos presterskapet väckte mesta obenägenheten mot det äfven under
förmyndarestyrelsen förnyade förslaget om införande af ett
generalkonsistorium, hvarigenom man befarade, att adelns inflytande äfven
inom kyrkan skulle blifva alltför öfvervägande. Tillika hördes från de
öfriga stånden allt oftare klagomål öfver adelns öfvermod och förtryck
mot underlydande, under det tillika det ständigt fortgående kriget gjorde
skattebördorna allt svårare för dessa stånd, hvilka tyngdes deraf i vida
högre grad än adeln. När således Rudbeck, såsom svenska kyrkans
mest framstående man, trädde i spetsen för motståndet mot
regeringen, kämpade han icke allenast för sitt stånds, utan äfven för den
stora allmänhetens bästa: för fred, nedsättning i skatterna och billighet
i de medborgerliga rättigheternas fördelning. Härvid gick han dock ej
tillväga med den klokhet, som eljest i så hög grad utmärkte honom,
och var ej heller så nogräknad i valet af medel, som önskvärdt varit.
Han utgaf ett böneformulär, som innehöll en antydan, att tyska kriget
förlängdes af egennyttiga anledningar, och i ett bref till en af sina
prostar hade han klagat öfver »ovanliga skatter, öfver stora hus och
Babelstorn, som af enskilda uppfördes», m. m., hvilket bref blifvit, utan
biskopens tillåtelse, uppläst från predikstolen och väckt stor uppstån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
