Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Embetsmännen - Johan Adler Salvius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 TO
Christina.
riksens råd hafva skickliga barn, skola de gerna anses, dock ceteris
paribus (under i öfrigt lika förhållanden) och att man icke binder sig
vid några familjer eller personer.»
Det dröjde emellertid ända till i Juni 1650, innan Salvius
återkom till Sverige efter fjorton års vistelse utomlands. Sedan
fredstraktaten i Oktober 1648 var afslutad, återstod verkställigheter, hvarom i
Nürnberg skulle afhandlas, och der hade Salvius, enligt drottningens
uppdrag, att bevaka Sveriges rätt, hvarjemte han skulle underhandla
om några kinkiga frågor med ständerna i Nedersachsiska kretsen. Först
sedan dessa ärenden voro afslutade, fick han återvända och kom då
genast i en ny verksamhet. Han fick åt drottningen uppsätta så väl
propositionen vid början af 1650 års riksdag, som förslaget att åt Carl
Gustafs blifvande barn gifva arfsrätt till svenska kronan, samt anlitades
af drottningen äfven i öfrigt rätt ofta vid handläggning af
regeringsärenden, så att det hos Magnus De la Gardie väcktè afund och
farhåga, att Salvii inflytande kunde minska hans eget. Han behandlade
honom derföre med sådant öfvermod, att Salvius, då drottningens
ynnest för De la Gardie ännu var allt för stor, att hon skulle för Salvii
skull velat bryta med honom, drog sig missnöjd undan från hofvet.
Dock räckte detta missförstånd ej länge, ty redan i Mars 1651 blef
Salvius upphöjd till friherre och fick till friherreskap en i
Ingermanland belägen socken, hvars namn han från Rantus förändrade till
Örneholm. Samma år skickades han ock till Lybeck för att med polska
sändebud underhandla om stilleståndets öfvergående till ständig fred.
I det föregående är visadt, huru detta möte icke ledde till något
resultat, emedan de polska sändebudens fullmakter voro så affattade, att
de svenska ansågo sig icke ens kunna med dem börja någon
underhandling. Följande året skulle Salvius derföre ännu en gång företaga
samma resa, men insjuknade och dog den 24 Augusti 1652. Hans då
nittiotvååriga enka lät öfver honom uppsätta en präktig grafvård af
•marmor i Stockholms Storkyrka, till hvilken hon vid samma tillfälle
förärade den dyrbara altartaflan af guld, silfver, elfenben och ebenholts,
som kostat 80,000 rdr.
Salvius var en man med stor förmåga och en bland de
skickligaste diplomater Sverige egt. Såsom sådan var han klok, kall,
vaksam och outgrundlig; men i sitt enskilda lif hade han ett retsamt,
ojemnt och uppbrusande lynne. Något stort eller ädelt, som kunde
vinna och bibehålla aktning och tillgifvenhet, fans hos honom icke.
Också var han föga afhållen, hade ett stort antal ovänner, och äfven
de, som gjorde rättvisa åt hans embetsmannaförtjenster, skattade föga
hans personlighet. Hans seder voro icke heller de renaste och genom
sitt idkeliga sträfvande att öka sina egodelar ådrog han sig mycket
klander. Men om han i rikets tjenst förvärfvade betydande rikedomar,
så fick han ock rätt väl betala den ynnest drottningen visade honom.
Ännu vid sin död skall han hos kronan haft en fordran å 140,000
rdr, och strax efter hans frånfälle tog Christina af hans enka ett ytter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
