Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Adeln - Förhållandet mellan adeln och de öfriga stånden - Förhållandet mellan adeln och drottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5° 4
Christina.
efter detta af de öfriga stånden gjorda klander, adeln icke kunde på
dessa gods få någon häfd eller laga titel. *)
Man finner af denna besvärsskrift huru de öfriga stånden
uppfattade sitt förhållande till adeln. Den visar tillika, att detta
förhållande icke var godt eller kunde lända till det helas båtnad, då en
samhällsklass var i så hög grad gynnad på de öfrigas bekostnad och
dessa hade så mycket att beklaga sig öfver det sätt, hvarpå den
gynnade samhällsklassen begagnade sina företrädesrättigheter.
Äfven förhållandet mellan drottningen och adeln var icke alltid
fullt vänskapligt, så mycket hon än gynnade densamma. Det företedde
åtskilliga vexlingar, som redan i det föregående blifvit antydda. I
början af hennes regering rådde det bästa förstånd mellan henne och
adeln. Hon bekräftade och förbättrade dess privilegier samt lemnade
högadelns ledare, först Oxenstierna och sedermera Brahe, den
hufvudsakliga ledningen af regeringsärendena; men hennes mer och mer
tilltagande sjelfrådighet och misshushållning, i förening med hofadelns och
gunstlingarnes mer och mer öfvervägande inflytande, väckte hos
högadeln en önskan att inskränka hennes makt, till fördel både för
högadeln och för riket. Då detta hotade att utarmas genom drottningens
slöseri, samt hennes sjelfrådighet och hennes gunstlingars alltmera
växande inflytande äfven verkade skadligt på riksstyrelsen i dess helhet,
låg häri en antaglig anledning att inskränka konungamakten, och då
rådets myndighet i stället skulle ökas, var derigenom tillräckligt sörjdt,
att inskränkningen skedde i högadelns intresse. Drottningen var likväl
icke den sista att inse dessa sträfvanden och ej heller att utfinna
medel att förekomma dem. Vi hafva förut visat huru, under 1649 års
riksdag, då brytningen mellan henne och adeln först började röja sig,
hon afvisade adelns anspråk på uteslutande tillträde till rikets tjenster;
huru hon under den följande riksdagen på flera sätt uppmuntrade de
ofrälse ståndens uppträdande mot adeln och huru hon härigenom bragte
denna att till sjelfförsvar söka skydd hos konungamakten i stället att
söka inskränka densamma. Vi hafva äfven visat, huru hon, sålunda
tryggad mot ytterligare försök i samma riktning från adelns sida, å nyo
slöt sig till densamma och gynnade den ännu mera än förut; huru
hon redan i början af året 1651 betydligt utvidgade grefvarnes
rättigheter och sedermera under loppet af detta år utnämnde en stor mängd
nya grefvar, friherrar och adelsmän, samt huru hon mer än någonsin
slösade på adeln kronogods och skatteräntor. Denna hennes till
ytterlighet drifna gunst mot adeln tyckes dock ej hafva grundat sig på
någon verklig tillgifvenhet för detta stånd, mot hvilket hon tvärt om alltid
hyste ett visst misstroende, utan synes snarare, likasom hennes flesta
handlingar, haft sin grund i den sjelfviskhet, som utgjorde hufvuddraget
i hennes skaplynne. När hon åter slöt sig till adeln och öfverhopade
Se Preste- och Borgerskapets samt Allmogens supplication till hennes maj:t
drottning Christina, den 3 Oktober 1650, i Lönboms Handlingar till Carl XI:s
historia. X: 70—90.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
