Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Adeln - Adelns tillökning under Christinas regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adeln.
503
till grefskap. Den 10 Mars samma år utnämndes Clas Tott, son af
riksrådet och fältmarskalken Åke Tott, för faderns förtjenster till grefve
af Karleborg och fick till grefskap åtskilliga byar i Österbotten. Den
20 Augusti samma år blef riksrådet Axel Lillie grefve till Lillienburg,
med några gårdar i Halland till grefskap. Den 2 Oktober samma år
utnämndes riksrådet och fältmarskalken Lars Kagg till grefve och fick
till grefskap staden Mariestad. Den 28 Maj 1654 blef generalen och
rikstygmästaren Robert Douglas grefve till Skeninge, med denna stad
till grefskap; den 1 Juni samma år öfversten Christopher Carl
Schlip-penbach, med staden Falköping till grefskap, och den 2 Juni samma år
utnämndes den siste grefven under Christinas regering, öfversten Anton
von Steinberg, som till grefskap fick staden Enköping.
De friherrliga ätternas antal ökades af Christina med 47 nya,
hvilka alla erhöllo friherrskap eller åtminstone försäkran derom, och
de adliga ätterna med 363 nya, af hvilka ganska många likaledes
erhöllo lysande prof af drottningens frikostighet. Krigsförtjenster voro
den oftast åberopade anledningen till detta frikostiga utdelande af
adelskap så väl som af grefliga och friherrliga värdigheter; men äfven
em-betsmannaförtjenster hade förskaffat rätt många en plats på
riddarhuset, och detta sätt användes också icke sällan att tillfredsställa
fordrings-egare hos staten eller drottningen, dem man icke hade andra utvägar
att betala. Rätt ofta voro emellertid dessa värdigheter endast
veder-mälen af drottningens personliga ynnest, utan att de, hvilka de
tilldelades, gjort sig deraf förtjente genom tjenster mot riket.
Den gamla adeln och i synnerhet högadeln såg icke med blida
ögon denna adelns alltför starka tillväxt, emedan ståndet måste förlora
i anseende, då det förstärktes med så många, som icke kunde uppbära
sin nya] värdighet, men likväl trängdes med de äldre ståndsbröderne
om de tjenster, som voro adeln förbehållna. För de öfriga stånden
borde detta slöseri med adelskap icke vara ovälkommet, såsom ett
bevis att adeln icke betraktades såsom ett slutet stånd, utan stod öppen
för alla, som genom egna förtjenster eller drottningens nåd kunde vinna
inträde deri; men i sjelfva verket ledde detta flitiga adlande till
förfång för dessa stånd, emedan derigenom ökades antalet af dem, som
voro befriade från åtskilliga skyldigheter till staten, hvilka således så
mycket tyngre träffade de öfriga. Ur denna synpunkt var också denna
stora tillökning i adeln skadlig för samhället i dess helhet, likasom den
var det äfven derigenom, att den nya adeln täflade med den gamla
både i anspråk och ett ofta öfverdådigt lefnadssätt, samt att genom
den ständigt tillväxande mängden af adelsmän, som funno under sin
värdighet att egna sig åt näringarna, tilloppet af sökande till statens
tjenster blef allt större, så väl som anspråken att dessa måtte blifva
uteslutande förbehållna åt adeln. Vi hafva förut omtalat, huru adeln
vid 1649 års riksdag yrkade, att i kansliet, vid beskickningar och i
andra rikets tjenster måtte användas endast adliga personer, hvilka
anspråk likväl blefvo af drottningen afvisade; men för öfrigt erhöll adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
