Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Förhållandet till utländska makter - Förhållandet till Frankrike - Förhållandet till Spanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förhållandet till utländska makter.
219
dade svenske trupperne skulle genom pfaltzgrefven Carl Gustaf, som
då förde öfverbefälet, öfvertalas att å nyo taga värfning, men att det
ej skulle ske för Frankrikes räkning, för att icke gifva Spanien någon
krigsanledning, utan såsom ett enskildt företag af någon bland
härförarne. Hvarken Carl Gustaf Wrangel eller Königsmarck ville dock
träda i spetsen för ett slikt företag, och bland de öfrige befälhafvarne
fans ingen med tillräckligt anseende härtill. Drottningen föreslog nu,
att grefve Magnus skulle bland de ifrågavarande trupperna värfva 10,000
man och med sin svåger, Gustaf Adolf Lewenhaupt, föra dem mot
franska hofvets fiender; men grefve Magnus visade ingen synnerlig håg för
detta uppdrag, och hans far, riksmarsken, satte sig bestämdt emot hans
deltagande i ett sådant företag. Icke heller kunde Magnus De la
Gardie komma öfverens med franska hofvet om vilkoren, och sedan den
styrka, som skulle värfvas, slutligen blifvit nedsatt till ett regemente
Dm 1,200 man, som skulle utgöra den unge franske konungens lifvakt,
ansåg sig Chanut ej längre böra yrka derpå, emedan ett sådant
understöd var alltför ringa att göra någon väsentlig nytta och allmänna
meningen inom Sverige bestämdt uttalade sig mot hvad man kallade
att »åt utländningen sälja Sveriges blod». Slutet blef således, att hela
förslaget gick om intet.
Christinas varma tillgifvenhet för den franska regeringen började
ock efter hand något svalna, när söndringarne inom Frankrike fortforo
och hennes minister derstädes Schering Rosenhane gaf henne allt
mindre fördelaktiga framställningar af hofpartiets förfarande, men deremot
berömde parlamentets. Samma språk förde också hennes nye
gunstling Bourdelot, och då äfven prinsen af Condé, hvilken hon i hög
grad beundrade, trädde på parlamentets sida, blef Christinas vänskap
för det franska hofvet så mycket ljummare, som hon nu var
öfvertygad, att motpartiet skulle segra. Chanut, som alltid hos henne haft
mycket inflytande, hade ock i Juli 1651 blifvit kallad från Stockholm
för att vara medlare vid en kongress, som sammanträdde i Lübeck,
att söka bringa det mellan Sverige och Polen ingångna stilleståndet till
varaktig fred. I hans ställe hade Piqves blifvit fransk resident i
Stockholm, men icke förmått att i lika hög grad som Chanut tillvinna sig
drottningens ynnest. Väl segrade slutligen det franska hofpartiet och
Chanut gjorde genom sina bref sitt bästa att bibehålla drottningens
vänliga sinnesstämning mot Frankrikes regering; men under tiden hade
Bourdelot och Pimentelli vunnit sådana insteg i Christinas ynnest, att
det spanska inflytandet mer och mer öfvervägde det franska, hvilket
förhållande fortfor ända till slutet af Christinas regering.
Spanien hade, sedan Februari 1621, till konung Philip IV,
hvilken, beslägtad och i förbund med tyska kejsarehuset, under Sveriges
hela deltagande i trettioåriga kriget stått till detsamma i ett fiendtligt
förhållande, ehuru någon krigsförklaring ej blifvit utfärdad. Jemte
Österrike var Spanien katolicismens fastaste stöd och kunde i följd häraf
icke stå i vänskapligt förhållande till Sverige, protestantismens förkämpe,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
