Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Riksdagen 1649 - Öfverläggningar om Carl Gustafs erkännande såsom tronföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 4oo
Christina.
utan äfven såsom hennes vänner, noga betrakta och öfverväga hvilket
bäst kunde befordra rikets bästa, antingen hennes förmälning eller
hertig Carls förklarande för rikets arffurste och drottningens efterträdare.
Riksmarsken svarade, att denna fråga var af alltför stor vigt att kunna
i hast besvaras, hvadan han bad om något uppskof dermed; men
drottningen fordrade, att rådet nu åtminstone måtte öfverlägga derom,
hvarefter hon aflägsnade sig, medan denna öfverläggning pågick. I
densamma deltogo riksmarsken, riksamiralen, riksskattmästaren, samt riksråden
Gustaf Horn, Matthias Soop, Åke Natt och Dag, Erik Ryning, Knut
Posse, Lars Kagg, Fredrik Stenbock, Thure Sparre, Erik Gyllenstierna,
Seved Bååt, Bengt Skytte och Åke Ulfsparre. Riksdrotsen Brahe var
sedan medlet af föregående året frånvarande i Finland. Axel
Oxenstierna, Carl Bonde och Lennart Torstensson voro af sjukdom
hindrade att närvara i rådet. Dess beslut blef helt och hållet afstyrkande,
men drottningen befalte de i beslutet deltagande att äfven inhemta
rikskanslerns, Carl Bondes och Torstenssons mening samt derefter å
nyo öfverväga detta ärende.
Den 2 6 Februari sammankallades rådet åter, då riksmarsken
anmälde, att så väl rikskanslern som riksråden Bonde och Torstensson
varit rådfrågade, men att både de och alla öfrige voro af den mening,
att hertigen ej borde föreslås till tronföljare, så vida icke drottningen
med detsamma förklarade sig vilja med honom förmäla sig. Skälen
för denna rådets mening anfördes af riksmarsken, gamle Jakob De la
Gardie. Rådet hade redan det föregående året andragit sina
betänkligheter att lemna hären i hertigens hand, så framt icke drottningen
gåfve sitt bestämda löfte att taga honom till gemål, och drottningen
hade då gifvit ett sådant löfte. Om det nu återtages och i stället
endast en osäker tronföljd lofvas hertigen, så vet man icke till hvilka
förtviflade beslut han derigenom skulle kunna drifvas. Vill
drottningen ej taga honom i ungdomen, så lärer det ännu mindre ske vid
mera framskriden ålder; men så länge drottningen förblefve ogift och
han ännu kunde hoppas att få henne, vore det ej troligt att han gifte
sig med någon annan, och då vore riket vid hans frånfälle åter utan
arftagare. Drottningen vore dessutom yngre och kunde lefva lika länge,
kanske ännu längre än han. Hon kunde också förändra tankar och
förmäla sig med en annan samt med honom få barn — hvad blefve
då af hertigen och den tronföljd som nu skulle tillerkännas honom?
Skulle åter både han och drottningen förmäla sig med andra och båda
få arfvingar, så funnos två kullar tronarfvingår, af hvilka endera måste
stötas undan. Förblefve drottningen oförmäld och hertigen öfverlefde
henne, utan att ega några bröstarfvingar, så skulle han truga sin
broder eller någon annan af sin slägt till kronan. Man måste äfven taga
i betraktande, att missförstånd kunde uppstå mellan drottningen och
tronföljaren. Det vore nogsamt kändt huru förhållandet var mellan
gamle kung Gustaf och sonen Erik, sedan denne blifvit för tronföljare
förklarad, samt sedermera mellan Erik och hans bröder, mellan Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
