Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Riksdagen 1649 - Öfverläggningar rörande inre hushållningen m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 4oo
Christina.
hjelpa dem, hvarvid preste- och borgarestånden tillade, att de anmärkta
felaktigheterna blefve lättast afhulpna, om man återginge till landets
urminnes sedvana samt lagens grund och mening. För adeln var
denna fråga föga behaglig. Det hette visserligen i 1612 års adliga
privilegier, att lagmans- och häradshöfdingeräntor ej skulle förlänas till
underhåll åt andre embetsmän; men sådant skedde dock tidt och ofta.
De flesta riksråden voro tillika lagmän eller häradshöfdingår, och en
mängd adelsmän, som icke hade ringaste lagkunskap, hade till
belöning för tjenster i krig eller vid hofvet blifvit utnämnde till
häradshöf-dingar, utan att någonsin hafva bevistat eller sedermera bevista ett
ting. Detta missbruk skulle nu upphöra eller åtminstone betydligt
inskränkas och med detsamma äfven en inkomstkälla för flere bland
adelns medlemmar undergå en föga välkommen minskning. Dittills
hade ock lagmans- och häradshöfdingebefattningar ansetts uteslutande
förbehållna adeln, men i den kungliga propositionen antyddes, att äfven
ofrälse skulle kunna få bekläda häradshöfdingetjenster, hvilket icke så
litet stötte adeln för hufvudet. På riddarhuset tyckte man också, att
frågan trädde de adliga privilegierna för nära och att saken kunde
hjelpas på det sätt, att de häradshöfdingar, som ej sjelfve kunde utöfva
sin befattning, tillsatte gode män i sitt ställe, då hofrätterne ej borde
»påtränga dem någon lagfaren mot deras vilja, häradshöfdingame till
præjudice». Man kunde likväl icke öppet försvara det obestridliga
missbruket, utan i sitt svar på den kungliga propositionen i denna punkt
medgaf adeln, att de, som vore benådade med häradshövdings aflöning,
borde bevista de ordinarie tingen så mycket som möjligen ske kunde
»och deras tjenst det tilläte»; men att de, om de hade laga förfall,
kunde sätta en annan god, redlig man i sitt ställe, som, tillika med
lagläsaren, kunde å tinget skipa lag och rätt. Vore någre otjenlige till
att bekläda häradshöfdingeembete, funne adeln tillbörligt, att de afstå
derifrån och att andre dugligare förordnas i deras ställe. För öfrigt
anhöll ståndet, att domsagorna måtte minskas för dem, soin hade flera,
än de kunde förestå, och deremot ökas för dem, som hade ringare
tjenstgöring. I riksdagsbeslutet hette det, att riksens ständer »icke
kunna ogilla», utan lemna till kongl. maj:ts eget behag att till
häradshöfdingar förordna redelige, lärde och välpröfvade män, af hvad stånd
de helst vara kunde, »dock ridderskapets och adelns privilegier eljest
oförkränkta». Under den närmaste tiden vidtogs dock ej någon åtgärd
för att afhjelpa det öfverklagade missbruket, och regeringens förslag
synes egenteligen afsett att erhålla större frihet vid
häradshöfdingetjen-sters tillsättande; men redan vid den följande riksdagen, år 1650,
anhöll presteståndet, att kongl, maj:t ville ställa i verket sitt vid den näst
föregående gjorda förslag angående häradshöfdingetjensterna, och i ett
kungligt bref till räknekammaren den 8 Oktober 1652 sade sig
drottningen länge haft för afsigt att göra en annan förordning med
härads-höfdingeräntorna för att derigenom kunna till häradshöfdingar utnämna
skickliga personer, som sjelfve bevistade tingen, hvadan räntorna skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
