Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Christina och Carl Gustaf - Carl Gustafs frieri till Christina - Riksdagen 1649
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
Christina.
då han, efter drottningens död, skulle bero af de svenska herrarne.
Med dem komme han aldrig till rätta utan att råka i största
olägenhet, och Gud måtte bevara honom från att söla sina händer i deras
blod. Drottningen svarade, att hon aldrig skulle utsett honom till sin
efterträdare, om hon ej visste det vara nyttigt för landet, och att hon
väl skulle veta förekomma, att han ej skulle söla sig i de svenska
herrarnes blod.
Efter åtskilligt ytterligare tal fram och tillbaka blef slutet på det
långa samtalet, att drottningen ålade prinsen för alla och i synnerhet
för marsken och kanslern ställa sig så, som vore giftermålet emellan
honom och drottningen en afgjord sak, hvilket prinsen ock lofvade.
Några veckor derefter afseglade Carl Gustaf till Tyskland, och så
slutade för denna gång hans frieri till Christina. Efter genomläsning
af bådas brefvexling så väl som af den mellan Carl Gustaf och hans
vänner samt af hans egna berättelser om sina samtal med drottningen
kan man svårligen undgå att i denna fråga ställa sig på Christinas
sida. Hans bref tala allt för litet hjertats språk, och så väl de som
hans muntliga meddelanden till henne, så som han sjelf uppgifvit dem,
röja allt för mycket ett vacklande mellan enträgenhet och undfallenhet
samt allt för litet af den manliga kraft och beslutsamhet, som kunnat
inverka till hans fördel på ett lynne, sådant som Christinas,
synnerligast som hon hade giltiga anledningar att misstänka det han så
enträget eftersträfvade vara snarare hennes krona än hennes person. Att
hon, detta oaktadt, gaf honom sin krona, visar henne vara höjd öfver
en småsinnad egenkärlek. Hos en vanlig qvinna skulle en sådan
misstanke under sådana förhållanden sannolikt ledt till en fullständig
brytning, men Christina var högsint nog att ändock gifva honom hvad hon
ansåg honom egentligen söka. Att hon ej tillika gaf honom sin hand
bör man väl ej förtänka henne, då hon vid mera mogen ålder insett,
att deras känslor varit ett barndomstycke, som redan förgått hos henne
och, enligt hennes öfvertygelse, äfven hos honom. *)
För öfrigt visade Christina redan vid nästa riksdag, det hon ej
glömt sitt löfte att hos ständerna föreslå Carl Gustaf till hennes
efterträdare. ––———*—"—
Riksdagen 1649.
Genom kungligt påbud af den 26 Oktober 1648 hade alla grefvar,
friherrar, riddare och frälsemän, som till laga år komne, hemma i riket
och utan laga förfall voro; alla biskopar och superintendenter, med
tvänne skicklige män af hvart kapitel och en prest för hvart härad 2);
*) Jfr Gjànvell, Hittills otryckte handlingar rörande drottning Christina i
»Drottning Christinas arbeten och märkvärdigheter». Stockh. 1760. II: 21—58. —
Adlersparre, Historiska samlingar. II: 200—238. — Handlingar rörande Skandinaviens
historia. XXVII: 209—321. — Fryxell, Berättelser. XI: 29—48.
9) Enligt 1634 års regeringsform skulle till riksdag komma en prest frSn
hvarje tvänne härad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
