Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Återblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
Christina.
steg kämpa för sin tillvaro, klenmodet blef lika stort som öfvermodet
nyss förut, från Sverige hördes ett allmänt rop på fred under hvad
vilkor som helst — Oxenstierna ensam var orubblig och genomdref mot
regeringen, rådet, ständerna och folket krigets fortsättande. I detta
fall måste historien gifva honom rätt, ty en fred, sådan som då kunnat
erhållas, hade varit sämre än kriget. Detta fick dock, alltifrån denna
vändning deri, ett helt annat skaplynne än förut. Dess högre
betydelse af en strid för religionsfriheten hade försvunnit. Det sades
visserligen ännu fortsättas för de tyska protestantiska ständernas frihet,
men då de förnämsta bland dessa redan öfvergifvit Sverige och blifvit
dess fiender, var i sjelfva verket Sveriges ytterligare deltagande i detta
krig ingenting annat än en strid för egna fördelar, och det kan då
med fullt skäl ifrågasättas, huruvida dessa i verkligheten motsvarade
de uppoffringar, med hvilka de köptes. Dessa voro för Sverige högst
känbara. Sverige måste anlita Frankrikes bistånd och göra sig
beroende af Richelieus egennyttiga och föga pålitliga statskonst,
befolkningen aftog, de talrikaste samhällsklasserna utarmades, kronans
säkraste inkomster minskades och allmogen kom i större beroende af
adeln genom den nödtvungna försäljningen af kronogodsen — allt detta
för att vinna några tyska områden, hvilka sedermera måste kosta stora
ansträngningar att försvara och genom hvilka Sverige alltid måste blifva
inveckladt i Tysklands inre förhållanden. En fred utan eftersträfvande
af landvinning, så snart en sådan kunnat erhållas utan uppoffring af
Sveriges anseende, synes här varit den klokaste statskonsten, och äfven
en varm beundrare af Oxenstiernas storhet kan icke gilla hans
krigspolitik, sedan Banér och Torstensson återstält de svenska vapnens
öfvervigt och Sverige icke längre såsom besegrad t, utan såsom segrare,
kunnat erbjuda en fred, som för hela dess inre utveckling var af
ojemförligt större vigt, än hvad det kunde vinna genom kriget. Härvid
bör man dock ej glömma, att de af Oxenstierna eftersträfvade
landvinningarna ej endast afsågo en utvidgning af Sveriges område, utan
hade ett vida högre mål — fullföljandet af Gustaf Adolfs storartade
plan att göra Sverige till en skyddsmakt för de tyska protestanterna, i
spetsen för hvilka det skulle motverka Österrikes och katolicismens
öfvermakt samt sålunda blifva protestantismens hufvudmakt, likasom
Österrike var katolicismens.
Största vinsten af tyska kriget blef emellertid hvad Sverige vann
genom det danska, hvilket utan Torstenssons och hans segervana härs
infall från Tyskland å danska området otvifvelaktigt icke fått ett så
hastigt och för Sverige så gynsamt slut. Derigenom kom man ett godt
steg närmare hvad som företrädesvis synes hafva bort utgöra vår
krigspolitiks syfte — utsträckandet af Sveriges område till sina naturliga,
lättare försvarade gränser.
Genom detta krig hade den länge närda förbittringen mot
Danmark kommit till utbrott. Betrakta vi Sveriges förhållande till de öfriga
europeiska makterna, så finna vi detsamma i öppet krig mot tyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
