Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Samhällsskicket - De särskilda ståndens politiska utbildning - De särskilda ståndens inre organisation m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
Christina.
uteslutandet var väl öfvertygelsen om bondeståndets politiska
omyndighet, för hvilken man ock hade ett nytt bevis deri att vid
regeringsformens granskning ingen anmärkning gjordes inom ståndet mot detta
uteslutande. Oxenstierna hade likväl för mycken både klokhet och
rättskänsla att låta dessa inskränkningar i hvad som vanligen ansågs
vara allmänna riksdagar förbehållet länge fortfara, och under senare
åren af förmyndarestyrelsen höllos allmänna riksdagar allt oftare, i följd
hvaraf ock de särskilda stånden förvärfvade allt större vana vid
behandling af allmänna angelägenheter samt äfven ökad sjelfkänsla, och
i samma mån ökades äfven riksdagarnes politiska betydelse, så vidt den
var förenlig med ständernas då ännu temligen begränsade rättigheter.
Vi få nemligen icke glömma, att dessa då voro helt andra än nu.
De hade ingen motionsrätt, utan endast att yttra sig om regeringens
förslag samt att till den ingifva sina besvär. Utom i utskrifnings- och
beskattningsfrågor hade de ingen beslutanderätt, utan endast att
afgifva yttrande rörande de ärenden som af regeringen dem meddelades.
Någon viss tid, inom hvilken den ena riksdagen borde följa på den
andra, var icke heller bestämd, utan sådant berodde ensamt af
regeringen. Då emellertid bevillningarna vanligen lemnades endast för ett
eller högst två år, låg häri ett korrektiv mot alltför långt uppehåll
mellan riksdagarna. Några i grundlagen bestämda utskott funnos icke,
utan endast tillfälliga, hvilkas ledamöter, som stundom utsågos af
regeringen, icke höllo gemensamma öfverläggningar, utan hvarje stånds
ombud sammanträdde för sig, ehuru det icke var något stånds
förme-nadt att rådgöra med de öfrigas.
De särskilda ståndens inre organisation och formen för
öfverläggningarna derinom så väl som valrätten och valbarheten dertill förete
ock flera skiljaktigheter mot hvad de sedermera blifvit och voro äfven
i allmänhet den tiden temligen obestämda.
Adeln var, såsom förut är visadt, deladt i trenne klasser:
herreklassen bestående af grefvar och friherrar; riddareklassen af de adliga
slägter, hvilkas förfäder haft säte i riksrådet, samt svenneklassen af de
öfriga. Hvardera af dessa klasser röstade för sig, stundom öfverlade
de i olika rum, men vanligen höllos öfverläggningarna gemensamt.
Enligt riddarhusordningen egde icke hvarje adelsman, utan endast
hvarje adlig slägt rösträtt, att å slägtens vägnar utöfvas antingen
genom en inom densamma väld målsman eller genom befullmäktigad
adelsman af annan slägt. Vanligen var dock knappast halfva antalet
ätter vid riksdagarna representeradt, och äfven vid 1642 års riksdag,
den, då adeln infunnit sig talrikast, utgjorde antalet 208 bland
omkring 320 slägter, ehuru adeln både genom allvarsamma påbud och
äfven medelst böter tillhölls att infinna sig mera talrikt. Åtskilliga
försök gjordes ock att utverka tillåtelse för flera adliga slägter att få
förena sig om en fullmäktig eller att få sända ombud landskapsvis,
men dessa framställningar afslogos af regeringen, såsom menliga för
adelns inflytande och värdighet. Vid öfverläggningarna tillgick det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
