Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Westfaliska freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 s
Christina.
dessa önskningar. »Jag kan icke nogsamt betyga min glädje öfver de
hugneliga tidender, som jag med sista post fick af eder» — säger hon
i ett af sina bref — »Gud låte oss ändteligen fä den fägnaden att se
en god ände på detta blodiga kriget .... Vore jag så lycksalig, att
jag måtte sätta kristenheten i ro, vore det allt mitt begär och skulle
akta det för min del ... . Gud gifve oss fred, då hoppas jag att
komma à bout de tous mes desirs (till målet för alla mina
önskningar). »
Till följd af denna lifliga längtan efter fred var drottningen böjd
att gifva efter på Sveriges anspråk, och fransmännen, hvilka å sin sida
hoppades vinna mera i samma mån som Sverige vann mindre,
understödde på allt sätt drottningens åsigter. Helt naturligt kom
drottningen sålunda att ställa sig emot Axel Oxensteirna, hvilken ville för
Sverige vinna det mesta möjliga, och äfven med skäl kunde vänta,
att Gustaf Adolfs dotter i någon mån skulle lyssna till hans råd.
Hon gjorde det icke. Ungdomen är sig gemenligen lik och
betraktar ålderdomens råd mera som en börda, pålagd af en myndighet,
som endast nödtvunget erkännes, än som en hjelp. Detta bidrog väl
äfven att aflägsna Christina från den grånade statsmannen. I stället
närmade hon sig uppkomlingen, som ödmjukt böjde sig efter hennes
vilja. Allt detta låter nu också förklara sig, men icke, huru
drottningen kunde nedlåta sig att i sin skriftvexling med Salvius drifva gyckel
med rikskansleren bakom hans rygg.
Så skrifver hon i ett bref af 27 November 1647: »Rikskansleren
gör sig mycket ödmjuk, men quidquid est, timeo Danaos et don a
ferentes (hvad det än är, så fruktar jag Danaerna, äfven då de
komma med skänker). Jag spörjer alla dagar i afseende på honom
det Tacitus säger om Tiberius: »Jam Tiberium corpus, jam
vires, nondum dissimulatio deserebat (redan öfvergafs Tiberius
af de kroppsliga krafterna, men ännu icke af sin förställning).» — I
ett annat1) yttrar hon: »Blifver fred, så få vi godt köp på långa
näsor här hemma och vi få säga: Victrix causa diis placuit, sed
victa Catoni (den segrande saken vann gudarnes bifall, den
besegrade Catos). Sat sapienti. (I för stån mig väl).»
Och icke nog härmed. Hon nedlåter sig i afseende på
rikskan-slerens son, Johan, till meddelanden, som häntyda på en väl långt
drifven ovilja å ena sidan och förtrolighet å den andra. Så ber hon
Salvius, då hon en gång skrifvit ett strängt bref till ombuden, låta
henne veta »hvad grimaser grefve Johan Oxenstierna gjorde vid
läsandet af hennes bref», sägande uttryckligen, »att ehuruväl hon i brefvet
antastade Salvius hårdt, så vore Johan Oxenstierna allena dermed
ment». — När Gud en gång hjelpte Salvius med fred hem, skulle
hon belöna honom med dignitate senatoria (riksrådsvärdighet).
*) Det hvarur vi här ofvan anfört drottningens lifliga längtan efter fred,
hvilket skrefs på en tid, då fredsunderhandlingarna nalkades sitt slut, nemligen på
sommaren 1648.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
