Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Carl Gustaf Wrangels fälttåg - Slaget vid Zusmarshaussen den 7 Maj 1648
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Gustaf Wrangels fälttåg 1647.
135
värdigheten af denna åsigt. Hvilken nu än orsaken var, så skedde
infallet i Hessen till svenskarnes fromma och de kejserliges egen skada.
»Förståndigt folk förutsade» — berättar Pufendorf — »att han
intet skulle uträtta i Hessen; ty ingen här hade kommit till detta land,
som icke der tagit sin undergång för de många slotten, de trånga
vägarna, de höga bergen och de trotsiga bönderna, hvilka äro sina egna
furstar öfvermåttan trogne och väl veta att umgås med geväret.»
Lä-skades fältherrens hämdelust genom de vilda härjningarna, som han
lät anställa, så var det ock den enda vinsten. Hären blef väl ej
förstörd, men betydligt försvagad, och dertill hade en dyrbar tid för
vigtigare företag gått förlorad. Wrangel hade äfven blifvit förstärkt genom
ankomsten af Königsmarck.
Dermed slutade året 1647. De kejserlige gingo ur Hessen och
lade sig i vinterqvarter strax söder derom. Svenskarne stodo i
biskopsstiften Halberstadt och Hildesheim. Det följande året blef det
långvariga krigets sista.
Maximilian bedrog sig, då han trodde, att Frankrike skulle
vidhålla stilleståndet, äfven sedan han uppsagt stilleståndet med Sverige.
Turenne erhöll befallning att förena sig med Wrangel, och han
skickade redan i December 1647 en trumpetare till Maximilian med bref,
hvilka i de mildaste ordalag som kunde väljas tillkännagaf å konungens
vägnar, att de franska trupperna skulle behandla de baierska som
fiender, så snart Maximilian uppträdde mot Sverige.
Efter föreningen gingo Wrangel och Turenne till Franken. Den
förre hade 11,000 man fotfolk och 7,000 ryttare; Turenne 8,000 man,
inalles en styrka af 26,000 man. De gingo efter Melander in i
Schwaben. Kriget fördes med mord och plundringar, utan att någon
händelse af vigt drager uppmärksamheten till sig.
Vid Zusmarshaussen kom det till en strid, som vanligen kallas
»slaget vid Zusmarshaussen», ehuru den icke förtjenar ett sådant namn.
Melander, som drog sig undan med sin försvagade här, befann sig vid
Güntzburg vid Donau, då han fick höra, att Wrangel och Turenne
nalkades. Han bröt upp och gick öster ut mot Augsburg. Men de
förenade fältherrarne ville icke släppa honom så lätt, utan skyndade
efter med några rytteriregementen. Det var i de första dagarna af
Maj. Vid Zusmarshaussen, som ligger ungefär midt emellan Güntzburg
och Augsburg, fingo de om qvällen den 6 Maj sigte på fienden.
De voro för svaga att genast angripa och skickade derför bud till
den öfriga hären att skynda efter. Denne ankom också, när den
följande dagen var ett par timmar gammal. I första dagningen, då
bai-rarne redan brutit upp för att fortsätta återtåget, skedde anfallet. Det
var rytteriet som började. Montecuculi i spetsen för 1,400 man
fotfolk gjorde tappert och envist motstånd, men måste draga sig tillbaka,
då Königsmarck gjorde en kringgående rörelse, fattade dock åter stånd
och uppehöll striden, tills underrättelsen om öfverbefälhafvarens död
spred en allmän förvirring inom den kejserliga hären.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
