Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Fortsättning af Lennart Torstenssons fälttåg i Tyskland - Slaget vid Jankow den 24 Febr. 1645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slaget vid Jankow den 24 Februari 1643.
123
Habrowska. »Det blef ett svåra hårdt och blodigt träffande» — skrifver
Torstensson — »dess like skall man ej på länge se.» Det blef så
mycket svårare, som Wittenberg på högra flygeln ännu icke hunnit
ordna sitt folk och fienden var i rytteri öfverlägsen. Vi skola
öfverblicka stridens gång först på flyglarna och sedan i midten. Det var,
enligt enskilda samtida underrättelser från fiendesidan, införda i ett
veckoblad af år 1645 x), hufvudstaden som nu utkämpades, mellan kl.
3 och 4 eftermiddagen.
Wittenberg stod sig ganska hårdt. Vid pfaltzgrefven Carl Gustafs
regemente kurländske ryttare, som stod på denna flygel, blefvo nästan
alla officerarne skjutne, och han sjelf undgick liksom genom ett
underverk att dela deras öde. Midt i kulregnet genomborrades hans hatt,
hans röck och skjorta, och en fjerde kula afslet håret på ena sidan,
utan att han dock sjelf blef skadad. Till slut lyckades det likväl att
drifva det fiendtliga rytteriet på flykten. Men då var denna flygel i
sjelfva verket kringgången, ehuru dessa fiendtliga sqvadroner i stället
att falla svenskarne i ryggen hade börjat plundra den svenska trossen.
De togo dervid sjelfva Torstenssons husfru, grefvinnan Beata De la
Gardie2), till fånga, men måste snart släppa sitt dyrbara rof, då de
sjelfva blefvo bortjagade.
Under tiden stred man med yttersta häftighet på den venstra
flygeln. Här var det Johan de Werth i spetsen för sina bairare som
kämpade mot Douglas, under hvilken en ung man, den sedermera så
ryktbare Rutger v. Ascheberg, fäktade med utmärkt tapperhet, förande
sina ryttare icke mindre än nio särskilda gånger i elden. De baierska
ryttarne stredo med stor tapperhet och förnyade sina anfall gång efter
annan. Deras höfding, den djerfve de Werth, var sjelf ett par gånger
fången, men lyckades slita sig lös. Här stod en fotbrigad, som gjorde
de fiendtlige ryttarne stort gagn, i det att de bakom densamma
samlade sig till nytt anfall efter hvarje skingring. Men Douglas lyckades
till slut upprifva denna brigad, hvarpå de Werths ryttare skingrades
för att icke mera kunna ordna sig till anfall. De flydde ungefär
samtidigt med venstra flygeln.
Men på sluttningen af höjden stod ännu det kejserliga fotfolket
obe-segradt, kämpande äfven det med mycken hårdnackenhet. Det var dock
klart, att när de båda flyglarne försvunnit och de segrande svenskarne
kunde anfalla från trenne sidor, så kunde motståndet här icke vara länge.
Också var striden efter en halftimme afgjord. De kejserlige fotknektarne
nedgjordes eller togos till fånga.
Hatzfeld sjelf sökte, när han såg allt vara förloradt, rädda sig med
flykten, och han var också nära att slippa igenom, då han på sin
utmattade häst påträffades i en skogsdunge af tvänne svenska korporalen
De tvungo honom med pistolerna att stanna, hvarpå de undersökte
*) »Wochentliclie Zeitung anno 1645.»
*) Hon var dotter af Johan Pontusson De la Gardie, riksmarskens broder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
