Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Kriget mot Danmark - Sjökriget 1644
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO Christina.
och instängde den svenska, tillskrifvande sig segern i sjöslaget vid
Femern. Oaktadt sina många sår qvarblef han på flottan, brinnande af
begär att få hämnas på svenskarne, och först tre veckor derefter reste
han till Köpenhamn.
Under hela denna tid låg den svenska flottan instängd vid Kiel,
hindrad af en ständig motvind att gå till segels och slå sig igenom.
Danskarne uppförde på stranden en skans, hvarifrån de började
beskjuta de svenska skeppen, dock utan att kunna tillfoga någon
synnerlig skada. Och likväl led Sverige här en känbar förlust.
Clas Fleming stod om morgonen den 26 Juli i kajutan på sitt
amiralskepp och tvättade sina händer i ett handfat, som hölls af en
tjenare. Då återstudsade en fiendtlig kula från vattenytan och hoppade
in genom kajutfönstret, krossade amiralens venstra lår och dödade
tjenaren. Alla be togos af bestörtning. Den döende krigaren, som låtit
samla officerarne omkring sig, utnämnde Carl Gustaf Wrangel till
anförare för flottan och dog efter halfannan timme, enligt hvad
regeringen skrifver till Gustaf Horn (den 7 Augusti 1644), tilläggande att
eljest ej den ringaste skada skedde.
»Vi hafva i herr Clas Fleming förlorat en trogen och omistande
man» — heter det ock, ett beröm som i all sin enkelhet väger mycket
från sådana män, som då förde Sveriges styrelse.
Förunderligt nog vände sig vinden samma dag och sprang öfver
till vester. Torstensson befann sig inne i Holstein, men skyndade
mot kusten så fort han märkte, att vinden kastat om. Han ville
nemligen skydda flottan vid utlöpandet. Under vägen mötte honom
underrättelsen om Clas Flemings död och han påskyndade derför tåget, men
skickade i förväg öfverste Sack med 300 södermanlandsryttare. Denne
anföll genast skansen, tog den och nedhögg dess försvarare 200 man.
Der bredvid stodo 1,300 man, hvilka äfvenledes anföllos, sedan Sack
erhållit förstärkning af ett hästregemente. De blefvo alla nedhuggna
utom 200 tyskar, hvilka togos till fånga.
Sedan Torstensson sjelf anländt, begaf han sig ut på flottan, der
han bekräftade den döde amiralens val af öfverbefälhafvare och
uppmanade amiralerna »att begagna sig af den gynsamma vind, som nu
Gud gifvit, och i Jesu namn gå till sjös; försummades detta tillfälle,
så kunde det hvarken för Gud eller menniskor försvaras». Det var
emellertid ingen lätt sak, men Wrangel och amiralerne beslöto våga
spelet. Wrangel sjelf var utmärkt genom mod och djerfhet. Redan
som fjortonårig gosse hade han följt med fadern i det preussiska kriget
och utan dennes vetskap ofta deltagit i skärmytslingar med fienden,
så att Gustaf Adolf sjelf bad fadern taga vara på den lofvande
ynglingen, att han ej onödigtvis och i otid blottstälde sig. Nu hade han
kommit som sändebud från Torstensson till Clas Fleming, och man
hade sett honom ro in till amiralskeppet midt under ett sådant
kulregn, att af tjugufem man, som följde honom i slupen, endast elfva
voro vid lif, när han kom fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
