Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Rikskansleren härens fånge - Det börjar ljusna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
Christina.
skulle blifva långvarig, utan att kriget sedermera snart skulle blåsa
öfver till Sverige. Dock ville han famla efter freden både i ljus och
mörker; men finge han honom fatt, så önskade han slut på sina
dagar, sedan han måst se, huru alla de manliga rådslag, som hittills
blifvit förda med Sveriges ära, nu mera tagit en ända.
I ett påföljande bref talar han om den öfverklagade stoltheten.
»Min stolthet är» — säger han — »att sluta en hederlig fred och resa,
icke rymma från Tyskland.» Han var trött af allt arbetet och alla
vedervärdigheter och ville befrias derifrån »genom döden, om det på
annat sätt ej ske kunde». — »Allt medan jag vistats härute» — heter
det vidare — »har jag varit en träl, och likväl förföljd och afundad
af vänner och fiender samt utsatt för anfall både mot ära och lif. Allt
har dock varit ett intet mot den förtret, jag under de sista tiderna
måst utstå, sedan nöd och förakt kommit mig ända in på kläderna.
Dock måste jag tiga och tåla, om jag ej skall störta fäderneslandet i
än större olyckor.»
I sin bedröfvelse liknar han sitt tioåriga vistande utom
fädernejorden vid en landsflykt, hvarifrån han längtade hem att än en gång
före sin död få se sitt land och hugna sig af vänner, hustru och barn.
När dessa bref skrefvos, hade dock förhållandena redan något
förändrat sig till ett bättre. Men slagen hade varit för stora och fallit
för tätt på hvarandra, harmen hade för djupt hunnit bita in sig, att
den bepröfvade mannen genast skulle känna sitt sinne lättas.
Kurfursten af Sachsen, som af svenskarnes undfallenhet och
Johan Baners borttågande samt af den kännedom, han i öfrigt hade om
ställningen i den svenska hären, slöt till dennas fullständiga
upplösning, under det han sjelf erhöll betydlig förstärkning af kejsaren,
fattade det som en mycket lätt sak att nu fullgöra det stolta uppdrag,
som han åtagit sig vid fredsslutet med kejsaren. Han utfärdade
derför den 6 Oktober 1635 till sin fältherre Baudissin befallning att
anfalla och fördrifva svenskarne. Både han sjelf och samtiden kallade
denna befallning »blodsorderna», och med tanken på allt det elände,
alla de strömmar af blod, hvilka det nu på nytt upplågande kriget
hade till följd, göra de visserligen skäl för namnet.
Vi må nu kasta en blick på de krigsrörelser, som afsluta detta
årets historia.
Det börjar ljusna.
Kurfursten började genast efter utfärdandet af sina blodsorder att
gå anfallsvis till väga. Dock kunde han icke stänga Banér på andra
sidan om Elben, dit denne, som vi veta, tågat från Magdeburg. Den
kurfurstliga hären tågade i tvänne afdelningar på hvar sin sida om
Elbefloden, men Banér förekom dem och gick vid Lauenburg öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
