Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Följderna af slaget vid Nördlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Följderna af slaget vid Nördlingen.
55
kade med sin svenska konungatitel och talade om de svenska
sändebuden som om sina undersåtar, någon svensk drottning med namnet
Christina kände han icke till. Detta var något, som ifrån första
stunden tycktes tillintetgöra vilkoren för att komma till underhandling.
Också blefvo underhandlingarna för någon tid uppskjutna.
Då utrustades i Sverige en här om 20,000 man, med hvilken
Jakob De la Gardie och den nu från fångenskapen hemkomne Lennart
Torstensson öfvergingo till Preussen i Juni 1635. Vi kunna icke på
tal om utrustandet af denna här underlåta att anteckna ett yttrande
af rikskanslerens broder, Gabriel Oxenstierna, emedan det visar, huru
varmt fosterlandskärleken brann hos desse bröder. Det talades i rådet
om bristande medel för denna utrustning, och herr Gabriel föreslog,
»att rådet af egna medel skulle förskjuta penningar», men möttes af
invändningar. »Jag är» — utropade då Gabriel Oxenstierna — »färdig
att för att freda samvetet lemna bort kannan från bordet och kappan
från axlarne.» Och hans föredöme följdes.
När denna här kom öfver, hade underhandlingarna börjat på nytt
i Maj månad. Ombud från Brandenburg, England, Frankrike och
Holland voro närvarande. Det franska sändebudet var grefve d’Avaux,
och han lyckades aflocka de svenske herrarne innehållet af deras
för-hållningsbref, att de nemligen finge afstå från Preussen, hvarför de
svenska ombuden öppet förklarade att, om Uladislaus afstode från den
svenska konungatiteln, skulle Sverige afstå från Preussen.
Men nu togo polackarne munnen full. De trodde att svenskarne
ansågo sig sjelfva förlorade och stälde sina anspråk derefter. De
fordrade, att Sverige skulle till Polen afträda icke blott Preussen, utan
äfven Lifland och Estland, att Uladislaus skulle erkännas för konung,
Finland och Ingermanland lemnas åt Uladislai bröder och systrar samt
låta Uladislaus sörja för Christinas utrustande med en passande hemgift.
Sådana ord skuro bittert i grefve Pers och de svenske herrarnes
öron. Det låg i dem liksom ett genljud af olyckan vid Nördlingen. De
svenska ombuden drogo sig tillbaka till Elbing, och ehuru Uladislaus
något nedstämde sina anspråk, såg det ut, som fredsverket här skulle
brytas. Ungefär vid den tiden kom svenska hären öfver, under det
att konung Uladislaus hade sammandragit en betydlig styrka vid Thorn
och i början af juni sjelf dit anlände.
Kasta vi blicken öfver allt detta, ställningen derute på
krigsskådeplatsen i Tyskland, liksom här hemma i vårt eget land, och tillika på
förhållandet till Polen och till Danmark, så må vi väl medgifva, att
det var en tid af tungt bekymmer för dem, hvilka då ledde Sveriges
öden, den tid som förflöt från olycksdagen vid Nördlingen och
fram-öfver det följande året.
Likvisst ljusnade det omsider.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
