Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Följderna af slaget vid Nördlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Följderna af slaget vid Nördlingen.
53
Den blef dock allmänt ogillad. Det var ej blott de reformerte,
hvilka med skäl kunde klaga, att de förbisetts. Äfven Schlesiens
protestanter uppoffrades och lemnades åt kejsarens godtycke, en
omständighet, som så uppretade Arnim, att han förklarade, det han efter en
sådan fred ej mer ville tjena Sachsen, och tog afsked. Vidare tadlade
man, att Johan Georg upphäfde sig till hufvudman för hela det
protestantiska Tyskland.
Största skälen att klaga hade Sverige. Det var i sjelfva verket ett
slags förmynderskap för denna sin bundsförvandt, som kurfursten här
oombedd påtog sig, och det låg en kränkning mot Sveriges värdighet
uti detta sätt att gå tillväga, då fredsvilkoren icke innehöllo något om
bemedling af kriget mellan Sverige å ena och kejsaren å andra sidan
såsom tvänne likstälda stater. Kursachsen hade tydligen lemnat å sido
hvarje tanke på en sjelfständig stats och en bundsförvandts anspråk.
Så stod det till derute, under det att här hemma, enligt
regeringens bref till rikskansleren af den 18 Juli 1635, »fattigdomen i
lands-ändarne af den missväxt och den dyra tid, som nu några år rådt
öfver hela riket, var så stor, att allmogen hvarken det året eller det
förra kunnat utgöra sina rätta utskylder, hvarjemte kronan tagit stor
skada af grufvefall vid Kopparberget». — »Allt detta»—heter det
vidare — »har försatt oss i så stor medellöshet, att vi intet veta, huru
vi skola uppehålla den ordinarie staten, mycket mindre åstadkomma
något stort, särdeles i penningar, till krigets fortsättande. Myntet står
stilla. Ganska få penningar finnas i riket. Krediten är så tunn, att
vi ej utan största möda och besvär kunnat på pantegods uppbringa
den summa, som med hären till Preussen öfversänd är.»
Öfversändandet af en här till Preussen står i samband med
förhållandet till Polen, som vi här nedan skola omtala. Regeringen
fortsätter sin skildring af den bekymmersamma ställningen: »Intet förskott
kan fås på tullarna. Königsberg och Danzig hafva förklarat sig polska,
så att på dessa ställen ingen vexel kan dragas. Allmogen i Viborgs
län och Ingermanland har för utskrifningarna och den dyra tiden, som
i fyra år varit hafver, lupit tusentals öfver gränsen till ryssarna.» —
Och så hade åsigterna förändrats hos regeringen efter första
under-ättelsen om nederlaget vid Nördlingen, att hon i detta bref och på
de anförda grunderna yttrar: »Derför är oss freden högeligen af nöden,
och önska vi honom så i Polen som Tyskland».
Såsom man af det sist omnämnda kan förstå, slog det gamla
ordspråket här till fullo in, att en olycka sällan kommer ensam. Det
stillestånd, som Gustaf Adolf slöt med Polen 1629, var nu snart till—
ändalupet och måste förnyas, eller ock väntades derifrån kriget på nytt,
under det att konung Christian IV i Danmark, denne städse
opålitlige granne, äfven tycktes vilja röra på sig. »Polackarne voro
dåraktige» — yttrade han — »om de icke begagnade sig af tillfället och
hämnades på svenskarne». Det var ock antagligt, att den unge polske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
