Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Det evangeliska mötet i Frankfurt 1634 - Slaget vid Nördlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
Christina.
den 4 Augusti, skref regeringen sjelf till rikskansleren: »Der de tyska
ständer, såsom oss blifvit från flera orter berättadt, vilja vår käre
broders arbete och flit med någon belöning för sin person betänka, vele
vi det gerna se. Och såsom vi icke förmoda vår käre broder
derigenom kunna dragas från fäderneslandets tjenst, så tvifla vi ej, att vår
allernådigsta drottning och riksens ständer det ock gerna se skola.»
Planen, att den svenske rikskansleren skulle blifva kurfurste af
Maintz och sålunda det tyska rikets kansler, skall hafva varit Gustaf
Adolfs. Anbudet af de evangeliska ständerna gjordes redan på mötet
i Heilbronn, och Richelieu ’) berömmer sig af att genom det franska
sändebudet Feuquier hafva motverkat och tillintetgjort en plan, som
enligt hans mening var rikskanslerens egen. Men hvad man än kan
skönja af skuggsidor hos denne man — egennyttig var han icke. Bar
han sitt hufvud högt bland dessa furstar, som under alla sina anspråk
icke skickade sig annorlunda än som barn, så visste han ock för
Sveriges skull, när förhållandena så kräfde, att böja sitt stolta hufvud.
Den tid stod ock hardt för dörren, som skulle sätta halten af
hans stora egenskaper på ett nytt prof, hårdare än det som han hade
att uthärda vid underrättelsen om olycksdagen vid Lützen. Det var
slaget vid Nördlingen som denna gången i grund ref ned den
byggnad, på hvars uppförande den store mannen så träget och troget
arbetat, och som i sina följder tog hela öfverlägsenheten af hans lugna
kraft i anspråk, för att rädda fosterlandet och Gustaf Adolfs påbegynta
verk i Tyskland.
Slaget vid Nördlingen är efter Wallensteins afträdande den
vigtigaste händelsen för år 1634.
Slaget vid Nördlingen.
Den egennytta och oenighet, som utmärkte de tyska furstarna vid
öfverläggningsbordet i Frankfurt, följde äfven de furstliga generalerna,
som stodo i svensk tjenst. Deras svårstyrlighet tilltog med
framgångarna. Synnerligen visar sig detta i afseende på hertig Bernhard, som
knappast ville lyda rikskansleren och af denne icke kunde ställas under
fältmarskalken Horn, men sjelf på mötet i Frankfurt framlade sina
anspråk på öfverbefälet öfver de svenska härarna.
Så följde ock kurfursten af Sachsen och hans fältherre Arnim helt
och hållet egennyttans föreskrifter, och kurfursten af Brandenburg
lösgjorde sig allt mer och mer från Sverige. Det var klart att se, det
endast den hittills njutna framgången höll dem intill Sverige, men att
första motgång skulle skilja dem derifrån. Det visade sig redan i
Schlesien under loppet af sommaren 1634.
Den svenske härföraren Duvall var död, hvarpå Arnim, som
vunnit en betydande seger öfver de kejserlige vid Liegnitz, sökte
bemäktiga sig hela Schlesien och förmå dervarande svenskt krigsfolk att ut-
1) I sina »Memoirer».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
