Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Wallensteins slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wallensteins slut.
39
nerne, hvilka skulle utföra mordet, men alla skjutvapen fråntogos dem,
på det att icke ett skott i otid skulle väcka uppmärksamhet.
Klockan 6 på eftermiddagen infunno sig de tre inbjudne herrarne
och hade med sig en ryttmästar Neumann, en man som skötte
pennan lika bra som svärdet och derför vid förhandlingarna gjort
sekrete-raretjenst. Det var ett förfärligt väder om aftonen. Stormen for fram
med ett dån, som skulle hafva förtagit hvarje ljud af striden, äfven
om icke det nämnda försigtighetsmåttet blifvit vidtaget.
Butler och Lesslie voro naturligtvis inbjudne att deltaga i
gästabudet. Det gick lustigt till, rätt aflöste rätt och skålar druckos för
generalissimus och hans planer och särskildt för hans beslut att icke
längre förblifva tjenare, utan herre. Så hade man hunnit till deserten.
Klockan var ungefär 8, då sockerverket inbars, och alla tjenarne
aflägsnade sig. De inbjudnes betjenter hade blifvit förde till ett aflägset
rum och der instängde. Vindbryggan till slottet var uppdragen, så att
ingen kunde slippa ut eller in.
När det vid deserten kom till nya skålar, uppstod en ordvexling,
och Lesslie skyndade ut att tillsäga mördarne, det tiden var inne. Då
inträngde irländare genom alla salens dörrar och ropade: »Lefve
kejsar Ferdinand!» Butler och Gordon sprungo upp från bordet och
ropade jemte Lesslie: »Lefve kejsar Ferdinand!» Mördarne rusade fram,
och inom några ögonblick voro de inbjudne nedstötte. Ilow skall
hafva lyckats sätta sig till motvärn och derunder utmanat Gordon
till envig.
Nu gälde det Wallenstein. Sedan hans förnämste anhängare voro
borta, skulle man kunnat, menade man, taga honom till fånga, men
tanken på hertig Bernhard, hvars förtrupper redan stodo i stadens
närhet, och på möjligheten af att allt ännu kunde förderfvas gjorde,
att man stod fast vid det en gång fattade beslutet, att äfven
Wallenstein måste dö. Butlers irländare skulle utföra äfven detta mord.
Då Lesslie skulle gå ut från slottet, togs han för en af de
inbjudne, som ville fly, och det sköts efter honom. Han träffades icke,
men skotten väckte allarm bland vakten vid torget, hvarför Lesslie,
när han kom dit, kort och godt tillkännagaf hvad som timat, då
soldaterne svuro att stå fast vid kejsaren.
En irländsk kapten Devereux jemte några soldater gingo till det
af Wallenstein bebodda huset. En vindeltrappa utanför detsamma
ledde upp till Wallensteins rum. När irländarne kommo in i rummet
utanför det, som Wallenstein begagnade till sängkammare, mötte de
hans munskänk, hvilken nyss i en gyllene skål inburit sin herres
nattdryck.
Tjenaren uppmanade Devereux och hans män att icke störa hans
herre, som nyss tagit sig ett bad och nu stod i begrepp att gå till
sängs. Devereux gjorde icke mycket afseende på tjenarens uppmaning,
utan begärde nyckeln, och då tjenaren vägrade, nedhöggs han, hvarpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
