Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Wallensteins slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
Christina.
med 4,000 hästar af sitt bästa rytteri, och en liten, men utvald skara
fotfolk att möta den segrande hertig Bernhard. Vägen togs i sydlig
riktning öfver Furt på vestra sluttningen af Böhmerwald till Straubing,
hvilken stad ligger vid Donau mellan Regensburg och Passau. Men
vid ankomsten till Furt, den 30 November, fick han veta, att
Straubing fallit i svenskarnes händer och att hertig Bernhard var på tåg
norr ut. Denne hade nemligen för afsigt att gå emot Wallenstein och
våga ett slag. I Wallensteins läger blef då fråga om, huruvida man
borde gå framåt och taga det lilla Cham. Hans öfverstar tillstyrkte det,
men Wallenstein drog sig icke desto mindre tillbaka till Böhmen och
tog der sina vinterqvarter.
Utan tvifvel låter detta steg af Wallenstein försvara sig, utan att
man behöfver taga sin tillflykt till hans ovilja mot Maximilian af Baiern.
Återeröfringen af Regensburg, hvarigenom han uppträdt såsom de
österrikiska arfiändernas räddare, innebar för honom sjelf en allt för stor
fördel, för att han skulle handlöst hafva lemnat den ur sigte. Men då
Straubing fallit i svenskarnes händer och hertig Bernhard nu var stadd
på tåg norr ut, hvarigenom i sjelfva verket faran var aflägsnad från
arf-länderna, hade det varit mindre klokt att fördröja sig vid det
obetydliga Cham och må hända blottställa sig för ett fältslag, hvars utgång
varit tvifvelaktig. Ett nederlag hade kunnat medföra ej blott härens
utan äfven kejsarens undergång. Derför ville Wallenstein hålla hären
i godt stånd och just ifrån Böhmen hafva ett vaksamt öga på
kurfurstarne af Sachsen och Brandenburg.
Så betraktades emellertid icke saken i allmänhet och minst af
Wallensteins fiender i Wien, der en af hans motståndare, grefve Schlick,
blifvit satt i spetsen för hofkrigsrådet. Denne hade besökt Wallenstein
i hans läger i Schlesien och yttrade vid sin återkomst till kejsaren:
»Gud bevare mig för att tvifla på generalens trohet, men genom hans
ovissa planer kunde samma fara framkallas, som om han vore trolös!»
Efter återgången till Böhmen började snart ett spändt förhållande
inträda mellan de båda myndigheterna.
Först var det fråga om vinterqvarteren, som Schlick ville att
Wallenstein skulle taga i Thüringen. Vidare uppmanades han att ännu
en gång framrycka mot Donau och hertig Bernhard. Wallenstein
framlade båda förslagen för sina fältöfverstar, hvilka förkastade dem; det
första emedan de anvisade qvarteren först måste eröfras, hvarunder
Böhmen kunde gå förloradt; det senare, emedan hertigen, såsom
innehafvare af Regensburg och andra fasta platser vid Donau, icke kunde
tvingas till strid. Sådana förslag, menade öfverstarne, skulle bringa
soldaterna i förtviflan, man finge icke ens låta dem komma till
gemenskapens kännedom, emedan då ett allmänt uppror skulle blifva följden.
Kejsar Ferdinand gaf efter, men redan nu visade sig i enskilda
fall en öppen strid om högsta makten mellan kejsaren och hans
fältherre. Så hade Wallenstein skickat en af sina öfverstar till Österrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
