Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Hertig Bernhard af Weimar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
Christina.
kejserliga arfländerna, nödgade honom tillika att verkställa sitt återtåg
så skyndsamt som möjligt.
Vi veta att han om natten efter slaget lemnade slagfältet.
Vägen togs åt Leipzig, dit han anlände på förmiddagen och der han
dröjde till klockan 6 på aftonen, då han öfverlemnade stadens nycklar
åt magistraten och bröt upp söder ut. Innan månadens slut hade han
lemnat Sachsen, sedan han inkastat besättningar i gränsfästningarna på
norra sluttningarna af Erzgebirge, hvilka dock alla inom årets slut
togos af svenskarne, så att när rikskansleren kom resande i Januari,
endast Zwickau återstod ’).
Den svenska hären återgick, som vi veta, från Lützen till
Weis-senfels. »Vi lågo natten öfver på valplatsen» — heter det i en
skrifvelse från en sekreterare till rikskansleren — »och följande dagen (den
7 November) hafva herrar generaler funnit rådligt att gå tillbaka till
"VVeissenfels, hvarest de i dag och i går (den 7 och 8 November) legat
stilla och, såsom det plägar tillgå, haft bullersamma öfverläggningar.»
Det var i synnerhet frågan om öfverbefälet, som var för splittring
mellan befälhafvarne. Det var nemligen tvänne som gjorde anspråk
på denna värdighet, hertig Bernhard och Kniphausen.
»Sanningen att säga» — heter det i den anförda skrifvelsen —
»har hertig Bernhard, jemte soldatens kärlek, anseende hos Kursachsen
och äran af den lyckligt utkämpade striden samt arbetar till skenet
icke för annat än det gemensamma bästa. Kniphausen har deremot
genom att upprätthålla den vacklande bataljen gjort sitt bästa — gör
anspråk på grund af sin innehafvande tjenstegrad och skall antagligen
icke gerna se hertig Wilhelms kommando. Tills vidare har han förlikt
sig med hertig Bernhard.»
Förlikningen var emellertid gjord för tillfället. Hertig Bernhard
eftersträfvade högsta befälet, uppmanades också af Johan Georg att
taga det, och han tog det. Han skall dagen efter slaget hafva låtit
frambära konungens lik inför hären och dervid hållit ett eldigt tal,
hvari han besvurit soldaterne vid den ära, som de vunnit genom att
följa den döde, att hämnas den store konungens död och visa verlden,
att han kommenderade soldater, som gjort honom oöfvervinnelig, och
hela hären ropade med en mun och lofvade att följa hertigen, om det
vore till verldens ända. Hertigen var också betänkt på att skaffa sig
laglig bekräftelse på det öfverbefäl, som han i verkligheten förde.
Samma dag, som tvisten om öfverbefälet uppkom mellan honom
och Kniphausen, eller den 8 November, skref han till sin broder
hertig Wilhelm och anhöll, att denne ville ofördröjligen gifva sin vilja till
känna om ifrågavarande ärende. Brodern, hertig Ernst, afsändes med
brefvet jemte muntliga helsningar och uppdrag att redogöra för allt.
Hertig Wilhelm var nemligen af Gustaf Adolf utnämnd till
generallöjtnant och till ledare af krigsrörelserna, i händelse konungen hastigt
x) Enligt andra uppgifter skall besättningen i Zwickau hafva gifvit sig genom
dagtingan den 25 December 1632.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
