- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Fjerde bandet. Gustaf II Adolf /
449

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Lützen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Men striden gick sin gång förbi och omkring den store konungen,
som utandades sin sista suck. De kejserlige kyrassiererne lyckades
efter ett tappert motstånd drifva det svenska rytteriet tillbaka öfver
landsvägen. Samma framgång hade äfven Wallenstein på sin högra
flygel vid staden. Äfven här hade de svenske musketerarne snart
bemäktigat sig dikena och äfven intagit mjölnarhusen, och hertig
Bernhard hade med rytteriet trängt öfver landsvägen, men han anfölls med
sådan häftighet af det kejserliga rytteriet på denna flygel, att också
han måste draga sig tillbaka.

Han ämnade då söka kringgå denna flygel och stod just i begrepp
att låta den gröna brigaden jemte tre sqvadroner ryttare rycka fram
utefter landsvägen på sidan om den brinnande staden mellan denna
och Galgberget, då Truchsess och Kreilsheim kommo framsprängande
till honom med underrättelsen om konungens död. Klockan var då
något öfver 1.

Det andra anfallet: »Konungens häst kom tillbaka med
pistolerna, och den ena pistolen var blodig; då gissades att Hans Kongl.
Maj:t vore fallen»[1]. Så berättar Jöns Månsson. Det var den första underrättelsen, som kom till de svenske krigarne om deras
oersättliga förlust. Men när konungen stupade, heter det vidare,
»förlorade solen sitt sken». Svenskarne sågo i töcknet ett tecken, att
naturen sjelf deltog i deras sorg. Äfven män med högre bildning
delade denna åsigt. Så heter det i bref från Stralsund till riksens
råd[2]: »efter ock hela den dagen mycket mörkt och töcknigt var,
till ett tecken, att det stora ljuset i Israel utslocknade.»

Bestörtning, sorg och förtviflan fattade ögonblickligt allas sinnen,
men modet nedslogs icke, utan stegrades till begär att hämnas den
älskade konungen. Det var icke längre fråga om att gå tillbaka. Man
ville fram, man längtade att följa hjelten i spåren och dö som han
på ärans fält. Sådan var stämningen hos de svenske krigarne, höga
som låga. Kniphausen tvekade till en början.

Truchsess och Kreilsheim kommo först till honom med budet om
konungens död och begåfvo sig sedan till hertig Bernhard.
Kniphausen hade allt i bästa ordning, men han tänkte icke i första


[1] Tvänne svenska officerare, som kommo till Stralsund den 19 november,
berättade der för den svenske residenten Hallenus om konungens död. Hallenus
skrev dagen derpå till riksens råd, hvad han fått veta. Berättelsen skiljer sig
något från andra. Om konungens häst heter det: »och hade man uti denna stora
förvirring icke så hastigt förmärka kunnat, det H. K. Maj:t förlorad var, så framt
en pojke icke hade funnit H. K. Maj:ts häst, som lös lopp i fältet.»
[2] Hallenus i det nyss anförda brefvet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:44:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/4/0457.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free