Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf söker flytta kriget till södra Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det dröjde dock icke länge, förr än konungen fann omöjligheten
att enligt sin önskan flytta kriget till Baiern och de kejserliga arfländerna.
Wallenstein hade i sjelfva verket slagit in på en väg, som
gjorde konungens ställning i hög grad tvungen. Han hade nemligen
stält sig emellan den svenska hären och dennes utgångspunkt, norra
Tyskland, samt lät sig icke locka ifrån de fördelar, som denna ställning
skänkte honom.
Redan i bref af den 7 Oktober talar konungen om nödvändigheten
för sig att närma sig Nedersachsen, emedan sakerna der gå
olyckligt och af ingen annan kunna bringas till rätta. »Vi kunna icke
annat än gå dit neder för att vara beredde på alla händelser och vara
fäderneslandet så mycket närmare.» Konungen talar äfven om
nödvändigheten att sammanträffa med rikskansleren för att omständligt
öfverlägga härom, men emedan denne icke hade annat än fotfolk i
Nürnberg och konungen icke ville att han skulle äfventyra sin person
utan rytteri, måste detta möte uppskjutas, tills konungen blefve i
tillfälle att skicka säker betäckning.
Dagen derpå kom en kurir från Oxenstierna med underrättelse om,
att Wallenstein den 5:te vändt sig öster ut mot Sachsen. Konungen
fann tydligt, att han misslyckats i sin plan att draga Wallenstein efter
sig till södra Tyskland. Emellertid bröt han genast upp och gick tillbaka
till Nördlingen.
I det nästföljande brefvet af den 10 Oktober klagar konungen,
att han af brist på lifsmedel icke kunde gå anfallsvis mot Baierfursten.
Förföljdes denne, så skulle han draga sig tillbaka »och föra oss till
ort, der vi för hunger icke skulle hafva annat att vänta än en
ögonblicklig undergång». Önskan att sammanträffa med rikskansleren
upprepas. Till den ändan, skrifver konungen, »hafva vi beslutat att i
morgon tidigt uppbryta med rytteriet och så nära mot Nürnberg vi kunna
för att se, om vi kunna inskicka en convoi och föra eder ut till oss».
Detta bref skrefs från Nördlingen.
Dagen derpå bröt konungen upp från denna stad i riktning mot
Nürnberg. Men han tog endast rytteriet med sig. Fotfolket fick
befallning att tåga öfver Schweinfurth till Thüringen.
Men innan vi fullfölja berättelsen om detta tåg norr ut, skola vi
kasta en blick på de svenska eller, må hända rättare, de protestantiska
vapnens ställning i det öfriga Tyskland, nemligen den högra sidohären
under Gustaf Horn vid Rhen och den venstra eller sachsiska under
Arnim i Schlesien.
Det var i början af Juni som Horn kom till Maintz för att taga
befälet öfver den svenska hären vid Rhen. Han beslöt i samråd med
rikskansleren att gå till Coblentz, en stad som ligger vid Mosels
inflöde i Rhen och nu blifvit inrymd åt spaniorerna, tvärt emot de med
kurfursten-erkebiskopen af Trier öfverenskomna neutralitetsvilkor.
Horn lyckades också förmå spaniorerna att dagtinga, det var den
23 Juni, i närvaro af Axel Oxenstierna, som ankommit från Maintz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
