Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anfallet på Alte-Feste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid middagstiden började den svenska hären långsamt röra sig framåt på fältet i riktning mot
Alte-Feste. Den var uppstäld liksom den 21 på trenne träffen; Hertig Wilhelm af Weimar förde befälet
närmast under konungen, brodern hertig Bernhard förde rytteriet, Nils Brahe fotfolket (i stället för den sårade Banér). Konungen befann sig vid venstra flygeln af fotfolket och hade med sig en herde, sorn skulle visa vägen.
Intet syntes till af fienden. Det var alldeles tyst der borta på Burgstalk höjder. Så väl konungen
som hans krigare lifvades af hoppet om den bästa framgång. Emellertid måste snart rytteriet på
flyglarne stanna, på den högra för skogens skull, i hvilken fotfolket snart försvann, på den venstra
åter, emedan vägvisaren förde konungen fram till Dambachs träsk.
Då träffades konungen af ett skådespel, som med ens upplyste honom, att han bedragit sig och att de underrättelser han fått voro falska. Man såg plötsligt höjderna betäckta af krigare. Deras blanka vapen och hjelmar lyste som eld i solskenet bakom förhuggningarna. Det var några omflyttningar i fiendelägret, som man tagit för tecken till uppbrott. I sjelfva verket hade Wallenstein vidtagit
alla nödiga mått och steg för att mottaga konungens anfall. Altringer befann sig med sex regementen på Burgstall, och Wallenstein hade låtit hela sin här draga sig till lägrets norra ända. Sjelf begaf han sig till Alte-Feste på Burgstall, hvarifrån han kunde öfverse hela den svenska hären och iakttaga hvarje dess rörelse.
Utan tvifvel skulle konungen, sedan han märkt sitt misstag, velat draga sig tillbaka, men nu voro de
främsta afdelningarna af fotfolket redan så nära fiendens verk, att de började storma, och konungen
kunde icke lemna dem utan understöd. Det kunde ju ock hända, att någon oförutsedd tillfällighet under stridens gång medförde framgång.
Det var öfverstarne Burth och Hand med sina brigader – den förra bestod till en del af Pomrare, den
senare af svenska regementen – som gjorde början. De trängde fram öfver de två första förhuggningarna, men framför den tredje möttes de af ett så mördande kulregn från fiendens artilleri, att de måste draga sig tillbaka. Båda öfverstarne voro sårade, och Hand blef tillfångatagen. Nya trupper, som ryckte fram till understöd, rönte samma öde.
En envis oeh blodig strid uppstod, som räckte i flera timmar. Hela berget insveptes i eld och rök. Det säges att 200,000 skott blifvit lossade. Kanonerna voro här till mindre nytta, Wallensteins emedan de stodo för högt, de svenskas emedan de till följd af bristande utrymme måst öfverföras på andra sidan Regnitz och sålunda stodo på väl långt afstånd för att kunna åstadkomma någon kraftigare verkan. Men öfver det hela kastade solen sina brännande strålar. Luften var qväfvande het.
Konungen, som från en sänkning i marken, der han var någorlunda skyddad för kulorna, såg, huru hans
brigader illa tilltygade veko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
