Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tåget genom "die Pfaffengasse"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afdelningar, den ena under Baudissin längre åt venster, hufvudafdelningen under konungen sjelf
öfver den svåraste sträckan af skogen.
Söder om Thüringen utbreder sig den rika och bördiga Maindalen, då så godt som utslutande i andliga
furstars ego. Längst åt öster låg biskopsstiftet Bamberg, vester derom biskopsstiftet Würtzburg och
vester derom erkestiftet Maintz. Vid sitt nedersta lopp flöt Main genom en smal flik af Pfaltz mellan de två biskopsstiften Worms i norr och Speyer i söder, hvilka båda genomflytes af Rhen. Det var på det würtzburgska området som Gustaf Adolf med sin här nedsteg från Thüringens dunkla skogar efter trenne dagars besvärligt tåg.
Königshofen, som låg alldeles vid gränsen, var den först mötande fästningen. Grubbe kallar den
biskopsdömets hufvudfästning, men den förskrämde slottsherren uppgaf, när ett af tornen var nedskjutet, fästet med alla derstädes samlade förråd och dyrbarheter. Det var den 30 September. Redan samma dag fortsattes tåget till Schweinfurth, beläget vid Main, sydvest om Königshofen. Äfven denna stad öppnade den 2 Oktober sina portar för den segrande konungen, som genast fortsatte sitt tåg till Würzburg.
Redan samma dag anlände större delen af svenska hären framför denna stad, som ligger på nordöstra
stranden af Main, hvilken här flyter i nordvestlig riktning, efter att från Schweinfurth först hafva
flutit åt söder. Förstaden var icke befästad, icke heller sjelfva staden att räkna för någon fästning – berättar Grubbe – och var dessutom icke försedd med tillräcklig besättning. På andra sidan Main låg sjelfva det biskopliga slottet öfverst på ett brandt berg. Det var en gammal byggnad och kallades Marien- eller Frauenberg efter en kyrka, som var helgad åt jungfru Maria, bekant såsom den äldsta kyrka i Franken. På detta slott, som var väl försedt, lågo 600 man under anförande af en ryttmästare vid namn Keller.
Denne insåg omöjligheten att försvara staden, hvilken derför uppgafs den 4, men sjelf inneslöt han sig på slottet, sedan han låtit spränga ett par hvalf af den bro, som ledde öfver floden och
tillika öfverfört alla båtar. Konungen, som fått underrättelser, att Tilly nalkades, och icke ville
spilla tid med belägringen, beslöt att taga slottet med storm. Största svårigheten var att komma öfver floden. Från det högt belägna slottet kunde kanonerna obehindradt riktas mot hvilken punkt som helst, och ett kulregn mötte också de djerfve, hvilka vågade sig fram till flodstranden. På plankor, som kastades öfver de sprängda brohvalfven, skyndade emellertid en del trupper öfver, under det att andra öfvergingo på båtar, som man lyckats anskaffa.
Sedan ett af slottstornen blifvit nedskjutet och löpgrafvarna hunnit intill fästningen, beslöt konungen att storma. Framför slottsporten låg ett utanverk – den vanliga halfmånen – som först skulle tagas. Efter en het strid, som varade i två timmar, togs också halfmånen. Det var Axel Lillie, berättar Grubbe, som anförde de stormande »och», tillägger densamme, »han hafver med sitt folk förföljt fienden in i slottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
