- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Fjerde bandet. Gustaf II Adolf /
346

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det stora krigsrådet - Aftonen före slaget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som öfvergick till hetta. Så öfverväldigades han af tanken på det elände, som hans undersåtar redan
utstått och ännu längre skulle utstå, om Sachsen skulle blifva krigets skådeplats. »Det må gå, huru
det vill» – utropade han – »vill konungen draga sig undan, så vill jag ensam med de mina våga allt
för mitt land och strida mot den fruktade Tilly!»

Äfven Georg Wilhelm talade ur samma ton, enligt hvad Adler Salvius förmäler i sin berättelse. Han
tillägger, att Gustaf Adolf också sjelf helst såg ett sådant beslut fattas, ehuru han talade för den andra meningen för att få kurfurstarnes fullständiga bifall och undvika alla beskyllningar efteråt i händelse af en olycklig utgång. Kurfurstarnes yttranden tillkännagåfvo nu tydligt, att de på fullt allvar ville en strid, och derför sade konungen, »att han i Guds namn ville gå framåt och våga slaget».

Man fattade det beslut att ofördröjligen med samlad makt gå till Leipzig fienden under ögonen och söka en slagtning, så vida han visade sig å öppna fältet.

Dermed upplöstes krigsrådet, och kurfurstarne begåfvo sig tillbaka till det sachsiska lägret, hvarifrån kurfursten af Brandenburg återvände till Berlin. Men redan visste man i konungens högqvarter, att fienden genom dagtingan fått Leipzigs stad och slott i sina händer, och hans kroater ströfvade här och der på torpen in under Düben.

Aftonen före slaget.


Följande dagen, den 6 September, i lysningen gafs befallning till uppbrott. Öfvergången af Mulde drog emellertid så lång tid, att man den dagen icke hann längre än till Wolkau, ungefär halfvägs till Leipzig. Det var klockan 6 på aftonen, och härarna slogo läger öfver natten på fälten der omkring. Hela dagen hade fiendens kroater svärmat omkring och skärmytslat med den framtågande härens lätta trupper. Omkring 100 fångar hade blifvit tagne, hvilka lemnade underrättelser om Tillys styrka och ställning.

Sedan alla anordningar för morgondagen voro iakttagne, samlade konungen omkring sig alla sina högre
officerare. »Han behöfde icke uppmuntra dem» – sade han – »ty han kände för väl deras mod och tapperhet och han såg på deras glädjestrålande blickar, att de med fröjd skulle uppbjuda alla sina krafter för att vinna segern. Men fienden vore icke att förakta och man borde icke framställa saken lättare än han vore. Fienden vore stark, mäktig, i detta blodiga spelet dagligen öfvad och dessutom så van vid seger, att han nästan aldrig erfarit något annat. Men ju ärorikare fienden vore, desto större vore ock äran att besegra honom.»

»De hade hittills tågat genom ödelagda och förbundna länder, der det varit orätt att tänka på
samlandet af rikedom. Men nu hade de framför sig ett läger fullt af dyrbart byte och der bakom ett tåg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:44:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/4/0352.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free