Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf vid Stettin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alla fartyg, som kunde öfverkommas, samlades vid sydostligaste
udden af Üsedom, vid Kaseberg. Dit tågade också Johan Banér från
Peenemünde med det fotfolk, som var bestämdt för företaget. Inalles
utgjorde hela styrkan 8,700 man. Den öfriga delen af hären
qvarlemnades som besättning på öarne under anförande af Kniphausen på
Üsedom och Lesslie på Wollin. Den 8 Juli var hela styrkan samlad,
då sändebud anlände från hertig Bogislaus med begäran om neutralitet.
Konungen afslog denna begäran och tillade derjemte, »att han strax
ville följa dem efter och sålunda erhålla ett visst beslut om vänskap
eller fiendskap».
Han kom också. Om aftonen den 9 Juli inskeppades hären och
påföljande morgon gick flottan till segels. Det omtalas af en samtida
tysk historieskrifvare, att motvind fördröjt afseglingen, men att, så
fort konungen stigit ombord, stormen lagt sig och nordan börjat blåsa.
Grubbes berättelse och konungs bref till rikskansleren nämna intet
derom, utan blott att en gynsam vind förde svenska fartygen öfver
hafvet och uppför Odern till ett gammalt slott, benämndt Oderburg,
som låg på kanonhåll från staden. Så fort en del regementen hunnit
landsättas, uppmarscherade konungen med dem för att intaga de
fördelaktigaste punkterna på denna sidan om staden.
När man i Stettin fick sig svenskarnes ankomst bekant, kommo
hertigen af Kurland och hertig Bogislai rådsherrar ut emot Gustaf
Adolf och sökte öfvertala honom att icke anfalla staden, utan låta
hertigen af Pomern få blifva neutral. Det säges[1], att anföraren för den
hertigliga besättningen, en öfverste Damitz, skickat en trumpetare till
Gustaf Adolf och i hotande ordalag anmodat honom att draga hären
tillbaka, men att Gustaf Adolf bedt honom komma ut sjelf, emedan
han icke vore van att genom sådana ombud underhandla med sådant
folk som han, hvarpå modet fallit hos öfversten, så att han genast
kommit ut till konungen. Vare dermed huru som helst, under
samtalet med hertigen af Kurland och de hertiglige rådsherrarne framryckte
konungen mer och mer, och slutligen stodo trupperna skyddade för
kanonelden från vallarne och innehade de vigtigaste omgifningarna på
nordvestra sidan om staden.
Konungen fordrade att få tala med hertig Bogislaus sjelf, och denne
kom äfven ut ur staden, för sin sjuklighets skull åkande i vagn. Med
vänlighet skyndade konungen honom till mötes, och sedan de första
vänskapsbetygelserna blifvit vexlade, sade han: »Förundren eder icke,
att jag kommit med min här framför eder hufvudstad, det är en följd
af nödvändigheten och den gemensamme fiendens öfvermod. Jag
kommer icke som Tysklands eller Pomerns fiende, utan för att befria
dem från de kejserliges förtryck. De arme innevånarnes nöd går mig
genom hjertat, och jag försäkrar eder, att jag icke fikar efter andras
egendom. Hafven I samma afsigter som jag, skola vi snart blifva ense,
och derefter tviflar jag icke med Gude bistånd om segern.» Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
