Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Restitutionsediktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi kunna lätt tänka oss, hvilket uppseende restitutionsediktet skulle
väcka i Nordtyskland, der utom erkestiften Magdeburg och Bremen
tolf biskopsstift kommit i verldsliga händer, oberäknadt alla abbotsdömen,
kloster och kyrkogods. Man började genast med verkställandet,
och först i Nedersachsen, der Tilly förklarade sig beredvillig att med
alla krafter medverka dertill. Det var nu som kejsaren, sedan han
lyckats förmå domkapitlet i Halberstadt att välja hans son Leopold
Wilhelm till biskop, sökte förskaffa honom äfven Magdeburg, till hvars
erkebiskop påfven utnämnde honom, ehuru kapitlet utsåg den sachsiske
kurfurstens son August till denna värdighet.
Sjelfva staden Magdeburg, som var genomträngd af protestantisk
motståndsanda, vägrade att mottaga kejserlig besättning, och den
fruktade Wallenstein i egen person kunde ej bringa den på andra tankar.
Han måste inskränka sig att sluta en öfverenskommelse på de vilkor,
som voro möjliga. Han insåg den förbittring, som jäste hos
protestanterna och med hvarje dag blef allt större. De nordtyske
protestanterne befunno sig – yttrade han – i en så förtviflad sinnesstämning,
att de skulle sluta sig till djefvulen i helvetet, om han kunde
rädda dem.
Wallenstein var långt ifrån att dela de åsigter, som gjort sig
gällande vid kejserliga hofvet vid utfärdandet af detta edikt. Han
påstod, att man väl i Wien kunnat dröja dermed, och det förtröt
honom, som mera uteslutande uppträdde för den kejserliga myndigheten,
när han såg, huru genom detta edikt harm och förtviflan väcktes och
manade till motstånd ej blott hos de mäktiga städerna, utan hos alla
Nordtysklands protestanter. »Må alla djeflar och den helvetiska elden
fara småpåfvarne i magen, för det de aldrig kunna hålla någon fred!» –
yttrade han till en furste, som vände sig till honom med anledning af
restitutionsediktets verkställande.
Men vid sidan af denna yttring af maktfullkomlighet från
riksöfverhufvudets sida, framkalladt af de katolske kurfurstarne och
förnämligast af Maximilian af Baiern, hafva vi att märka ett motstånd
mot samma myndighet, som fans hos de katolske furstarne fullt ut lika
mycket som hos de protestantiske, och som stegrades, i mån som
kejsaren genom sin fältherres framgångar stäldes ofvanom och oberoende
af furstarne, hvilka i samma stund nedsjönko till blott och bart
undersåtar.
Wallenstein leddes helt och hållet af den grundsatsen, att för den
högsta myndigheten måste allt annat vika eller ock tillintetgöras, såsom
det hade skett med ständerna i Böhmen. Och riksfurstarne vore ej
annat än ständer. »Man behöfver dem ej mera» – yttrade han –
»kejsaren måste blifva herre inom riket, liksom konungarne af Frankrike
och Spanien äro det inom sina områden.» Synnerligast var
hans motvilja riktad mot biskoparne. Han hade under sitt vistande i
Italien kommit till den åsigten, att det i Tyskland borde vara på
samma sätt som der, nemligen att biskoparne ej skulle besitta någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
