Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De protestantiska makterna. Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Europa! Tyskland blef skådeplatsen för utkämpandet
af den strid, som reformationen i sin utveckling
förde med sig. Men innan vi öfvergå till detta land,
skola vi kasta en blick på Frankrike, ett land, som
af politiska skäl stod på protestanternas sida i
den stora striden.
Frankrike framstår, efter hvad vi redan anmärkt,
företrädesvis såsom en stat, den der låter bestämma
sitt görande och låtande af politiska grunder. Det
befann sig vid den nyare tidens början så godt
som omslutet af en och samma makt, nemligen de
habsburgska arfländerna, hvilkas då vararade
herskare, Carl V, äfven var Tysklands eller det
heliga romerska rikets kejsare. Det habsburgska
huset innehade också en makt, som var hotande
för dess grannar och derför manade till motvärn.
Derför uppträdde Frankrikes konung Frans I mot Carl
V och förde med honom det ena kriget efter det
andra. Men det Habsburgska huset samlade allt flera
länder under sig, och så blef motståndspolitiken från
Frankrikes sida stående. Så väl konung Henrik IV, som
biskopen, sedermera kardinal Richelieu[1], hvilken
under sonen, Ludvig XIII, var allrådande minister
och Frankrikes egentlige styresman, fullföljde denna
politik. Det var under den sistnämnde konungen, som
det trettioåriga kriget begynte, och från 1624 stod
Richelieu i spetsen för regeringen.
Det var en statsklok, skarpsinnig, kraftfull och
ihärdig man. »Jag är af naturen rädd» – skall han
sjelf hafva yttrat – »och vågar ingenting företaga,
som jag ej flera gånger genomtänkt; men har jag fattat
mitt beslut, handlar jag djerft, tränger till mitt
mål, nedstörtar och nedhugger allt, som är i vägen,
och breder deröfver min röda mantel».
Han såg naturligtvis gerna de tyska protestanterna i
vapen mot sitt öfverhufvud, kejsaren, och skulle väl
hafva velat uppträda på deras sida emot honom. Men
dels ville han icke uppenbart gripa till vapen
mot katoliker, dels förefunnos så många partier
och så mycken jäsning i sjelfva Frankrike, att han
icke vågade kasta sig in i striden utom Frankrikes
gränser. Hvad som emellertid icke kunde ske öppet,
det kunde ske på omvägar. Och så snart den djupt
beräknande mannen fann den svenske konungen, »denna
nya uppgående sol» – såsom han kallar honom – »till
hvilken de tyske furstarne i sin nöd blickade upp
såsom seglaren till nordstjernan» – när ban fann
honom vara en härförare af sådana egenskaper, att
han kunde blifva lämplig i ett krig mot kejsaren,
började han arbeta på undanrödjandet af de hinder,
hvilka stälde sig i vägen för hans uppträdande i
Tyskland. Också inleddes redan 1624 underhandlingar
med både Gustaf Adolf och Christian IV.
Vi få här nedan omtala den sistnämnde konungens
uppträdande i det tyska kriget. Sedan han gjort,
hvad han kunnat, och kejsarens makt var större än
någonsin samt kejserliga härar gingo icke blott till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
