Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigsväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i svårare mål, majestätsbrott, förrädiska stämplingar,
förbrytelser mot det högre befälet m. m. samt alla
från underrätten vädjade mål. I brottmål fick vad
icke ega rum, men domen skulle underställas marsken
eller konungen, då han befann sig i lägret. Genom
utskickade trumpetare förkunnades öfverrättens
sammanträde. I brottmål, som gingo å lif, lem eller
ära, hölls rättegången under bar himmel inom en
ring af krigsfolket. Eljest satt domstolen i tältet
(paulunet).
Straffen voro antingen lifsstraff, eller med
trähäst, fängelse i jern, med vatten och bröd,
gatulopp och penningeböter samt förvisning ur
lägret. Prygelstraff tilläts icke. Befälet straffades
med afsättning eller nedflyttning från högre grad
till en lägre. Den största vanära var förenad med
lifsstraffet att hängas. Det användes för manskapet,
om en fana ryttare eller ett regemente knektar flytt
ur striden, innan sidogevären kunde brukas, och det
kunde bevisas, att det var truppens, icke befälets
fel. Hvar tionde man uttogs då med lottkastning och
hängdes. (Låg felet hos officerarne, straffades de
med ärans förlust.) De öfrige beröfvades sin fana,
måste ligga utom qvarteret och göra lägret rent,
tills »de med manhet (mandom) sin villa botat
hade». Samma straff öfvergick det manskap, som
tvungit sin befälhafvare att uppgifva en fästning,
innan högsta nöd tvungit dertill; eller om fanan
icke uthärdat tre stormningar eller vek tillbaka
från en stormning, innan sidogevären kommit till
användande. Var det befälhafvaren som uppgaf
fästningen, hade han förverkat lifvet.
Sträng lydnad mot befälet bjöds. Den som lyftade
handen mot marsken, ja, mot någon af underbefälet,
när detta befalte å embetets vägnar, miste handen,
om det skedde, medan folket låg i garnison; i fält
straffades det till lifvet. Samma straff öfvergick
den, som tillåtit förgripligt tal mot marsken, när
det icke kunde bevisas. Dödsstraff stadgades ock för
den, som vägrade lyda, men »vilje någon bjuda något,
som kan komma oss och riket till skada, då stånde
krigsmannen honom ingen lydnad, eho han ock är, högre
eller lägre; och der någon det gör, stånde då lika
straff med den det bjöd.» Förnärmelser från marskens
eller fältherrens sida, hvilka en riddersman icke
kunde lida, kunde åtalas inför krigsrätten. Deremot
voro envig (dueller) strängt förbjudna. Lättfärdiga
qvinnor tåldes icke i lägret, men knekthustrurna fingo
följa sina män i fält, och barnen sattes i skola i
närheten af krigsskådeplatsen.
Det var genom denna krigstukt, som Gustaf Adolf vann
sin samtids beundran. En af hans fiender yttrar:
»Hans lycka kan ock tillskrifvas den krigsaga,
som hans folk – tåligt och ståndaktigt under alla
besvär, oförtrutet och tappert i striden, i qvarteren
förnöjsamt och höfligt – alltid iakttog, då vårt
deremot den tiden var otåligt vid mödor, trögt i
striden, oförskämdt och olideligt mot inbyggarne,
hvarför desse mottogo svensken som befriare.» De
fiendtliga härarne, företrädesvis i Tyskland, voro
sammansatta af dessa otyglade och våldsamma hopar,
hvilka läto värfva sig af den högst bjudande. De voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
