Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigsväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det svenska fotfolket indelades på grund af användning
och beväpning, hvilken förändrades i förhållande
till krigskonstens fortskridande utbildning, i tvänne
hufvudafdelningar: pikenerare och musketerare.
Pikenerarne hade en fullständigare rustning,
nemligen hatt, krage och skenor för rygg, bröst
och lår, allt af jern. Deras anfallsvapen voro pikar
eller spetsar och en sidovärja. Musketerarne buro
eldvapen. Den tunga musköten stöddes på en gaffel vid
sigtandet och afskjutandet. Gustaf Adolf lät, emot sina
flesta officerares råd, förkorta geväret och borttaga
gaffeln, men den kom återigen i bruk. Snabbskjutningen
befordrades genom införandet af färdiggjorda patroner,
hvilka förvarades i ett vid bandtleret hängande
patronkök samt genom ett förminskadt antal tempon vid
laddningen. Musketerarne gingo klädda i jernrustning,
men af denna bibehölls slutligen endast stormhatten.
För öfrigt funnos i Gustaf Adolfs här äfven
bågskyttar. År 1628 voro de till antalet 4,000
man. Äfven skidlöpare omtalas. År 1625 skulle sådana
komma från Narwa till Gustaf Horn.
Regementena, hvilka bildades under påföljande fälttåg
genom fänikornas sammanslagning, voro till sin styrka
omvexlande. År 1613 utgjorde konungens eget regemente
5,000 man, men samtidigt funnos regementen på blott
1,100 man. Ett sådant kallades ett mindre regemente,
och tre sådana bildade ett stort.
Det utskrifna manskapet förstärktes genom
värfvadt. Det fans nemligen denna tid i Europas
flesta länder folk, som gjort kriget till yrke. De
vunno genom sin ständiga fälttjenst mycken skicklighet
och voro derför eftersökte och välkomne öfver allt,
ehuru deras tygellöshet, deras godtyckliga trots,
rofgirighet och plundringslystnad gjorde deras legoherrar
det största bekymmer. Vi hafva i det föregående sett
exempel på deras framfärd så väl under ryska som
danska krigen. Men de kunde icke undvaras.
Gustaf Adolf sjelf måste erkänna deras företräde i
många fall framför det utskrifna folket. I Upsala
universitetsbibliotek förvaras en afskrift af
ett konungens egenhändiga manuskript af följande
innehåll: »värfvade krigsmän äro bättre än skrifne för
efterskrifne skäls skull: 1) efter de äro frivillige,
så hafva de lust dertill; tvungen hund drifver
intet väl; 2) landet blifver icke blottadt på folk,
ty den der värfvar, tager allehanda nationer; 3)
fås ock genom värfning försökt[1] krigsfolk, genom
skrifningen bönder; 4) fältlägret har mera reputation
af värfvade än skrifne, et bella constant fama
(och krigen bero af ryktet)». – Det är likväl att
märka, det Gustaf Adolf förstod att upprätthålla
krigstukten äfven bland det värfvade folket.
Det utländska krigsfolket uppbar högre besoldning
än det svenska, men måste ock dyrare betala hvad
som tillstäldes detsamma från kronans förråd.
Äfven inom Sverige och Finland värfvades, dock mest
ryttare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
