Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro vida anspråkslösare än många af hans
medbröders. Men der hans ställning så fordrade,
såsom i Preussen och sedermera i Tyskland, visste han
omgifva sig med den ståt, som tidsandan fordrade.
Men så väl i det enskilda som det offentliga
lifvet är denne man det skönaste uttrycket för sin
tid. Medveten om sin ställning såsom svensk adelsman,
var han ädling ända igenom. Vi få framdeles flera
tillfällen att återkomma till denne utomordentlige
man; vi vilja blott här anföra några tankar af
honom, som visa huru han uppfattade en ädlings pligter
i förhållande till konung och folk. Vi hemta dem ur
ett bref till hans broder Gabriel. »Här tarfvas
undsättning» – skref han om hösten 1626 – »både af
förråd och folk, helst godt och svenskt, ty på det
främmande är föga att lita. Men, såsom du sjelf vet,
förefaller vid utskrifningarna mycket underslef.» –
Han tillstyrker derföre adeln att nedlägga sina fri-
och rättigheter och tillåta utskrifning både inom och
utom frihetsmilen, »hvarigenom allt tillfälle till
undansmygande skulle förekommas.» – »Om I derför»
– så slutar han – »i stället för att grubbla och gräla
i småsaker, med vilja och kraft fatten kongl. maj:t
under armarne, då hafven I först och främst visat för
hvar man, att det allmänna bästa är eder högsta lag,
edert förnämsta privilegium; dock dernäst skolen
I med Guds hjelp genom denna uppoffring förskaffa
fäderneslandet ett snart och godt slut på kriget, så
vi sjelfve ock Sveriges öfriga innebyggare ändteligen
en gång i frid och lugn få sitta bland maka och barn
under våra ekar och lindar liksom fordom Israels barn
under sina fikonaträd.»
Dessa förhoppningar gingo dock icke i fullbordan, väl
de som rörde adelns offervillighet, men icke de som
rörde freden. Tvärt om mörknade utsigterna allt mera,
ty bortom Sigismund och Polen visade sig snart nya
faror för de evangeliska bekännarne och för Sverige
i den tyska kejsaren. Axel Oxenstierna utvecklar
dessa faror i ett utförligt bref till sin broder
»om Sveriges tillstånd och behof.» Det är skrifvet
i November 1627. Kan skildrar här svårigheterna
i det polska kriget så väl i allmänhet som för
honom enskildt, hvarför en god fred vore högeligen
önsklig. »Men så bör ingen vår eller de våras
olägenhet» – säger han – »icke ens säkra undergång
rycka oss från fäderneslandets tjenst, utan böre vi
såsom ärlige tjenare och rätte fosterlandsvänner vara
färdige att afvärja dess skada och förderf, och det
med egendom, blod, lif, ja, allt det oss kärt är,
och således lemna samtida vänner en god föresyn och
efterkommande ett ärligt namn, hvilket jag bland
verldsliga ting aktar som den högsta belöning.».....
»Men här kommer nu en annan sak, som ökar fiendens
och nästan alldeles nedslår vårt mod», nemligen
faran från katolikerna. Kejsarens fältherrar hade
snart underkufvat hela Tyskland och Danmark, och –
säger han – »det är ingen tvifvel, att ju elden
skall tändas hos oss, så snart den är utbrunnen i
Danmark . . . . Jag tror ock, att faran är större,
än hon någonsin i vår eller våra fäders tid varit
hafver; och kunde det väl hända, att vi och våra barn
jemte fäderneslandet finge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
