Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagsordningen. Gustaf Adolfs kröning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på högra sidan de fem höga riksembetsmännen,
till venster de öfriga riksens råd; vidare på
särskildt dertill anordnade bänkar till höger grefvar,
friherrar och adel, en af hvar slägt utan afseende
på någons embete, och näst adeln krigsbefälet,
till venster näst riksens råd skulle biskoparne
och presterskapet sitta, derefter borgerskapet
och nederst midt i salen bondeståndet.
Sedan alla ständerna beledsagat konungen till
rikssalen, skulle de der intaga sina platser och
inga andra än riksdagsmän fingo vara i salen,
utom unge adelsmän, hvilka hade tillstånd att
stanna vid dörren på en dertill utsedd plats. Så
snart konungen sjelf eller genom någon annan,
helsat ständerna och öppnat riksdagen, skulle först
hvar arffurste, sjelf eller genom fullmäktig,
derefter en af ridderskapet på adelns och
krigsbefälets och slutligen erkebiskopen eller
en annan af presterskapet å alla de ofrälse
ståndens vägnar göra konungen en underdånig
lyckönskan till riksdagens början. Derpå öfverlemnade
konungen de ärenden, som han ville underställa
ständerna, och ledsagades åter till sina rum.
Så gå åter ständerna till rikssalen och derifrån
hvart stånd till sin kammare att öfverväga de
framsatta ärendena och deröfver skriftligen uppsätta
sitt betänkande. Kunde detta icke ske på en dag, så
»må det ske på en, två eller flera», och derunder
kunde ständerna, om de så ville, sammankomma
till gemensam öfverläggning å sjelfva rikssalen. När
svaren voro färdiga, samlades ständerna åter och
intogo sina säten, hvarefter konungen åter ville
komma in till dem, då hvart stånd skulle genom
sin fullmäktig öfverlemna sitt svar skriftligen med
skälen dertill. Var nu konungen tillfreds med svaren,
då var allt väl och godt. Var der något betänkande
i, kunde konungen göra sina påminnelser, antingen
muntligen eller skriftligen, efter som sakens
vigt kräfde. Fans någon skiljaktighet mellan
ständernas beslut, skulle hvart stånd genom sin
fullmäktig försvara sin mening, på det att, sedan
skälen blifvit hörda, man desto bättre kunde hålla
dem mot hvarandra och bese, hvad som vore bäst,
tills antingen ständerna kunde förenas om en mening,
eller ock konungen deraf taga det som var bäst.
För att bevara hemligheten förordnades för allmogen
edsvurne skrifvare, och ingen riksdagsman fick taga
konungens propositioner hem med sig, utan man skulle
dem på samlingsrummen öfverläsa, rådslå och betänka,
och sedan allt var beslutadt, skulle de återlemnas
till kansliet.
Se der de enkla formerna för den allmänna riksdag,
hvilken så småningom med den nya konungamakten
under Wasaregenterna utbildat sig. Konungen,
som egde att göra framställningar (propositioner),
hade ock sista ordet vid besluten. Mycket lemnades
för öfrigt obestämdt. Så med afseende på riksdagens
beståndsdelar. Dervid förblef det som förut. Konungens
afgörande rätt sträckte sig ej till beskattningen,
rörande hvilken från denna tid den åsigten började
göra sig gällande, att beslut om penningehjelp borde
ske på allmän riksdag, under det att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
