Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förstånd med Sverige. Drottningen önskade se Gustaf
Adolf i staden, men Uladislaus afböjde inbjudningen
att besöka flottan. Gustaf Adolf stod fortfarande fast
vid sin fordran att erhålla en bestämd förklaring af
staden rörande dess ställning till svenska kronan. Med
detta svar affärdades Mittendorf, sedan han dock af
konungens egen hand mottagit som skänk en guldkedja
och hans tjenare blifvit begåfvade med penningar.
Sedan ytterligare sex fartyg blifvit borttagna,
fann sig staden föranlåten att skicka den begärda
försäkran, att under stilleståndet ingen fiendtlighet
från staden skulle föröfvas mot Sverige. Denna
försäkran öfverlemnades till Stjernsköld och Clas
Fleming, hvilka med tio skepp lågo qvar utanför
Danzig. Konungen hade nemligen, så fort han förvissat
sig om, att ingen fara hotade Sverige från dessa
Sigismunds rustningar, med halfva flottan seglat
hem. De tio qvarlemnade skeppen följde, så fort
förskrifningen blifvit lemnad och de uppbringade
fartygen blifvit lössläpta.
Efter en rad af festligheter lemnade Sigismund
Danzig. Vid afresan skänkte staden åt de kungliga
personerna silfverbägare, fylda med dukater. I
Warschau arbetade han fortfarande på sina gamla
planer, och inför den församlade riksdagen framställer
han de fiendtligheter, som »Gustavus, furste af
Södermanland», föröfvat till skymf för polska kronan,
samt begär penningar till krigets fortsättning.
Under de följande åren 1623–1625 fortgingo
underhandlingarna, men det visade sig blott alltför
tydligt, att någon verklig benägenhet för fred fans
icke hos Sigismund annat än på vilkor, som Gustaf
Adolf aldrig kunde antaga. Det var icke fråga
om annat, än att till Sigismund skulle afträdas
eröfringarna i Lifland och Sveriges rike och att
Sveriges konung skulle nöja sig med hvad Sigismunds
nåd kunde gifva honom. »Endast bönfallande kunde
svenskarne hoppas på fred af polska konungen.» –
Gustaf Adolf skrifver till Jakob de la Gardie: »Vi
se nogsamt, att vi icke kunna komma till rätta med
polackarne, med mindre vi kunna trycka dem. Så länge
vi munhuggas med orden, så hafva de bättre skrifvare,
än vi hafva, och låta allt löpa på bättre tid an. Men
der vi genom Guds nåd skola komma till rätta, måste vi
taga freden i den ena handen och svärdet i den andra,
och således drifva på lithauerna, hvilka sedan pressa
polackarne, och så samtlige trycka deras konung en
fredlig resolution af. Alla andra media (medel) se vi
nogsamt äro intet annat än upptänkta att bedraga oss.»
– Och i enlighet härmed handlade han.
Året 1624 fick han tillbringa i lugn hemma, men 1625
företog han sitt tredje fälttåg mot Polen. Planen
för detsamma var att angripa på flera punkter på en
gång för att dela fiendens stridskrafter och lemna
honom i ovisshet, hvarest hufvudanfallet skulle
ske. Gyllenhjelm skulle vända sig mot Windau och
andra kurländska hamnar, De la Gardie mot Dorpt, och
konungen sjelf mot Kockenhusen och fästena vid Düna,
Med sex fotregementen och åtta kompanier ryttare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
