Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan Gustaf Adolf förgäfves genom en trumpetare
uppfordrat staden att gifva sig, men erhållit –
såsom han uttrycker sig i ett bref till sin moder –
ett spotskt svar, börjades belägringen. Konungen sökte
bemäktiga sig en holme i Dünafloden, men misslyckades
och var sjelf i lifsfara, hvarför han under de närmast
följande dagarne sökte med ännu större omsorg befästa
sitt läger och höja kanonerna, så att de kunde göra
bättre verkan. Äfven på holmarne i floden lyckades
de belägrande efter mycken manspillan få fast fot,
så att den 23 Augusti började kanonerna spela från
alla de svenska förskansningarna. Öfver tusen kulor
om dagen, stundom hundrade i timmen, inkastades
i staden, vägande från tjugufem till sextiofyra
skålpund. Trenne hörnfästen erhöllo svåra skador,
bröstvärnen genomborrades, ehuru de voro tjugu fot
breda, och den så kallade sandporten nedsköts. Nu
begynte konungen med risknippor fylla stadsgrafven och
vågade natten mellan den 29 och 30 Augusti en storm,
men utan framgång.
Svårigheterna ökades, i det att den lithauiske
fälthärren Radziwill i dessa dagar visade sig med
polskt rytteri på södra sidan om floden, och under
oron öfver utgången af den företagna belägringen
hade konungen att tänka på Ryssland, hvarifrån
mycket missnöje förspordes öfver det nu pågående
utstakandet af gränsen, hvarjemte konungen nu fick
underrättelse hemifrån om sin drottnings nedkomst
samt sjukdom och sorg öfver hans frånvaro. Men
Radziwill sökte förgäfves att komma öfver strömmen,
och då hans styrka var alltför obetydlig att kunna
uträtta något, drog han sig tillbaka. Det började
ljusna i samma ögonblick, som det mörknade. I samma
vefva ankom Henrik Fleming med underrättelse, att
gränsbestämmandet åt ryska sidan nu vore afslutadt,
och framlemnade fredsombudens bref.
Henrik Fleming beskrifver sjelf i sina »anteckningar
om sitt lefnadslopp» sitt emottagande vid detta
tillfälle af konungen. När han hade framfört sitt
ärende, berättar han, sprang konungen upp och
sade: »I hafven tidender som en ärlig man!» – När
konungen sedan genomläst det medförda brefvet från
fredsombuden, tog han Fleming i hand och sade: »För
dessa tidender skola vi skänka eder några gårdar,
begären dem, hvar I viljen!» Henrik Fleming begärde,
och konungen gaf hvad han begärde. – Sålunda kunde
konungen mera odeladt egna sig åt det polska kriget
och draga dit det krigsfolk, som ännu befann sig
vid ryska gränsen. Hvad hans drottning beträffar, så
skref han till sin svärmor och bad henne ännu någon
tid qvarblifva i Sverige, hvarigenom han hoppades, att
Maria Eleonora skulle låta i någon mån trösta sig.
Och nu pådrefs belägringen med förökad kraft. De
svenska löpgrafvarna kommo allt närmare staden, de
inkastade granaterna gjorde en förfärlig verkan, fast
innevånarne stundom lyckades släcka dem med gyttja
samt med påkastade våta oxhudar, och muskötkulorna
flögo till och med genom kyrkan, der folket var
samladt till gudstjenst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
