Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf och Ebba Brahe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Knappast hade dock konungen talat med sin
moder derom, ehuru brefvet tydligen utvisar, att
enkedrottningen nu kände till förhållandet och att
konungen med bekymmer tänkte på hennes beteende mot
fröken Ebba. Detta var nemligen icke det bästa, och
hennes alltid stränga, under dessa åren af sjukdom
och andra förhållanden förbittrade sinne, vållade den
unga fröken mången bitter stund. Enkedrottningen ville
alldeles icke veta af denna kärlek, sade det öppet
till fröken Ebba och lät henne uppenbarligen röna
bevisen af sin ovilja. Hennes hof rättade sig efter
henne, och så kan man förstå, huru många tårar skulle
gjutas i tysthet och hur det unga hjertat skulle
qvida, pressadt, som det var, mellan sin kärlek å den
ena sidan och den kärfva enkedrottningens mäktiga
nej å den andra. Derför vågade hon ej hängifva sig
åt den fröjd och de förhoppningar, som vissheten om
Gustaf Adolfs kärlek måste skänka henne. Hon hänsköt
sin sak till sin fader och bad konungen till och med
upphöra att tänka på henne.
Dertill svarar konungen i det nästföljande brefvet,
som han skref i Stockholm den 1 April: »Välborna
fröken, hjertans allra käraste i verlden; eder kärliga
skrifvelse är mig till handa kommen, hvaraf jag hafver
förnummit, att I all min begäran ställen uti eder
herr faders skön, hvilket edert svar jag väl måste
låta mig behaga och eder derför tackar, bedjandes
Gud, att han ville edert hjerta dertill länka, att I
mig stadigt måtten ihugkomma och aldrig edert hjerta
ifrån mig vända och att I villen i hugen eder kalla
den trogna kärlek, som jag till eder hafver burit,
och att jag derhos aldrig måtte få läsa eller höra,
att jag ej mer skulle uppå eder tänka, utan att I så
väl som jag måtten bedja Gud, att han låter mig och
eder lefva den dag, som mig kunde hugsvala och eder,
som jag hoppas, fröjda.»
Men det blef värre och icke bättre. Enkedrottningens
onda lynne steg, i samma mån som hon märkte fastheten
i konungens böjelse. Det gick så långt, att vistelsen
på hofvet blef outhärdelig för den unga fröken. Hon
klagade icke sjelf, men det kom dock för konungens
öron – må hända genom hans syster, fröken Katarina
– och han upptändes af harm. Han skref till Ebba –
det var den 20 Juni – och bad henne icke lägga hans
fru moders hårdhet och bannor för mycket på sinnet,
utan gifva sig till freds, tills hennes herr fader
kunde komma och hemta henne från hofvet. Han ville
bedja grefve Magnus skynda, på det att hon icke längre
för hans (konungens) skull måtte blifva plågad. –
Kort derefter synes emellertid enkedrottningen
hafva slagit om på en annan bog.
Konungen lät genom hertig Julius af Sachsen på nytt
hos modern anhålla om hennes bifall till hans förening
med Ebba Brahe. Hennes svar utföll mera glädjande,
än konungen väntat: »Hon såge väl ogerna en konungs
giftermål med en undersåtes dotter, men skulle sådant
nödvändigt ske, så visste hon ingen mera passande än
fröken Ebba. – Likväl önskade hon några års uppskof
till yttermera pröfvande af konungens och frökens
böjelse för hvarandra.» Om detta svar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
