Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landtkriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eröfrade det svenska fältskyttet. Uppgifterna om antalet af de stupade äro högst olika, från 14 eller 1700 till 4 eller 5,000 man skola på den svenska sidan dels hafva stupat, dels blifvit tillfångatagna. Likväl kostade segern äfven danskarne mången tapper man, äfven om den svenska uppgiften att 50 adelsmän stupat måste vara öfverdrifven. Dertill togos äfven många danska fanor och deribland den jutska adelsfanan.
Slaget vid Axtorna stod den 20 Oktober. Sju dagar derefter befann sig Jakob Henriksson inom svenska gränsen i Frölunda, hvarifrån han tillskref konungen. Han hoppas ännu kunna rycka upp mot fienden, och i sitt svar — af den 4 November — lägger konungen honom synnerligen på hjertat att förse Varbergs slott med spisning, att det måtte kunna hålla ut mot fienden, samt att om möjligt återtaga det förlorade fältskyttet. De tyska ryttarnes »otillbörliga förhållande, att de så skamligen äro vordne fältflyktige», går konungen högeligen till sinnes. Dock kunde de lägga den skammen ifrån sig, »om de nu troligen läte sig bruka mot fienden». Gjorde de det, så att de återtogo fältskyttet och undsatte Varberg, ville konungen öfverse med dem, hvarom icke så ville han icke förr utbetala deras sold, än de gifvit honom tillkänna, hvilka som först gåfvo anledning till flykten vid Axtorna.
Jakob Henriksson, som synes hafva fruktat konungens vrede, sköt skulden på Nils Stures förräderi, men skref derunder till Sturen sjelf: »Hvad jag på den dagen om eders härlighets ridderliga dåd och mandom sett och förnummit hafver vill jag i tillbörlig tid intet förtiga». Detta hans eget vederläggande af beskyllningen inför konungen bör kunna fritaga Sturenamnet från den fläck, som man i de dagarne ville vidhäfta detsamma. Att Nils Sture flydde, det är visst, och dervid ref han fanduken af stången och stoppade den i byxorna, på det att den icke skulle falla i fiendens händer och öka hans segertecken. Om man också måste medgifva, att den svenske riddersman kunnat finnas, som här hellre mottagit döden än flytt, så måste man dock å en annan sida medgifva, att denna flykt, när alla andra flydde, är vida fjerran från förräderi. Man tvekar äfven att nämna den feghet med tanken på broderns, Stens, manliga strid tre månader förut på Svanen. Men Nils Sture var redan nu och blef ännu mera ett mål för konung Eriks misstankar. Vi återkomma här nedan till detta ämne. Här fullfölja vi teckningen af krigshändelserna.
Konung Erik betraktade nederlaget vid Axtorna som en seger och höll ett segerintåg i Stockholm den 29 Januari 1566, hvarvid 200 fångar fördes framför honom och en mängd tagna fälttecken upphängdes i Storkyrkan. Konung Fredrik åter kunde väl behöfva denna framgång för alla de förluster hans flotta lidit i sjön mot Clas Christersson, men han tog sin seger såsom så afgörande, att han ansåg sig kunna ställa sina fordringar hur högt som helst. Det franska sändebudet, den i det föregående nämnde Dantzai, infann sig i Jönköping hos konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
