- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Elfte bandet. Oscar I. Carl XV. Oscar II /
112

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

112
Carl XV.

bädd. Knappt hemkommen möttes hon af nya bekymmer
vid hennes gemåls sjuksäng och, outtröttlig i
sina omsorger om honom, lades hon slutligen af
öfveransträngning och oro sjelf på sjukbädden,
hvilken hon ej fick lemna förr än i döden.

»Enkelhet, flärdfrihet, sanning» - heter det i hennes
personalier - »voro grunddragen i hennes väsende. Hon
tänkte ringa om sig sjelf, men hon kände den kraft
och den lycka, som ligger i försakelsen. Derföre
voro omsorgerna för andra, i smått som i stort,
hennes glädje. Rikedomen af hennes inre låg icke
i dagen. Hennes känsla var sann och varm, men den
gaf sig icke luft i många ord; den uttryckte sig i
hennes verksamhet. En allvarlig gudsfruktan bodde
i djupet af hennes själ. Den ledde hennes steg och
lifvade hennes förtröstan. Guds ord var den lefvande
källa, ur hvilken hon hemtade tröst i sorgen, styrka
i pröfningen och bekymret. Vid sin slägt var hon
fästad med den varmaste tillgifvenhet, men framför
allt egnade hon sin konungslige make en kärlek
utan gräns. De företräden, hennes höga ställning
gaf henne, uppskattade hon snarare som en börda än
som en fördel. Men en bevisad tjenst, ett tecken af
sann tillgifvenhet glömde hon icke. Af naturen glad
använde hon gerna skämtets lek. Landtlifvets stillhet
tilltalade henne. Gerna dröjde hon så länge som
möjligt på det vackra af henne och hennes gemål allt
mer förskönade Ulriksdal. Drottning Lovisa egde en
grundlig bildning. Den underhölls och närdes genom en
väl vald läsning. Historien, i synnerhet den svenska,
var för henne ett älsklingsämne. Hon var bland dem,
för hvilka den muntliga meddelelsen medför en viss
svårighet, men som skriftligen uttrycka sig både
vackert och med lätthet. Den vidlyftiga brefvexling,
hon förde, bär derom vittne. Hon tecknade väl och hade
en icke ringa musikalisk förmåga. Hennes omdöme var
klart och träffande, hennes minne utmärkt godt. Få
husmödrar hafva egt i högre grad den praktiskt
ordnande blicken, den noggranna pröfnin-gens
konst. Redan den tidiga morgonen fann henne vid sitt
skrifbord. Ordningssinnet gaf kraft och spänstighet
åt hennes företag. Allt, som kunde ställa henne fram,
dolde hon gerna. Gaf hon, fick gåfvan icke allmänt
bekantgöras. Lyckades henne ett företag, hörde hon det
icke gerna berömmas. Hennes glädje var att sjelf träda
tillbaka, men hon lefde för att bereda andras lycka.»

Hennes och Carl XV:s dotter, prinsessan Lovisa
Josefina Eugenia, född den 31 Oktober 1851, blef,
såsom redan är nämndt, den 28 Juli 1869 förmäld med
Danmarks kronprins Christian Wilhelm Fredrik Carl.

Den 14 December 1852 gaf dåvarande kronprinsessan
Lovisa sin gemål en son, som i dopet erhöll namnen
Carl Oscar Wilhelm Fredrik och af sin farfader titeln
hertig af Södermanland, hvilken både konung Oscar I
och Carl XIII förut burit; men hans lifstid blef ej
lång, ty den upphörde redan den 13 Mars 1854.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:48:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/11/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free