Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482 Carl
XIV Johan.
siastik-expeditionen inom kungliga kansliet, der han
1819 befordrades till kopist och 1822 till kanslist,
men afled redan följande året.
Hans lefnadsöden förete sålunda ingenting märkvärdigt,
men under sin korta lefnad hann han dock blifva en af
Sveriges mest framstående skalder. Denna skaldegåfva
röjde sig tidigt, men var ännu under hans vistande
i Upsala «å litet känd, att icke ens fosforisterne,
som ifrigt uppsökte och gerna ville närma sig hvarje
yngling med skaldeanlag vid akademien, derom hade
någon aning. Stagnelius sökte också inga bekantskaper,
ty ensligheten öfverensstämde mest med hans ofta
mjeltsjuka lynne. Någon gång kunde han likväl inlåta
sig i samspråk med fruntimmer, men gaf då vanligen
samtalet en sarkastisk vändning. Äfvenså slog han sig
ibland lös i ett gladt kg bland närmare vänner vid
bålen och blixtrade då af qvickhet och humor. Någon
håg att uppträda inför allmänheten visade han icke,
slöt sig, äfven efter sin flyttning till hufvudstaden,
icke till någon af de tvistande vittra skolorna
och lemnade inga bidrag till någon tidning, poetisk
kalender eller samling af vitterhetsstycken. Först
1817, då han utgaf »Wladimir den store, skaldedikt i
3 sången, på hexametrar, så flytande och klingande,
att man dittills å vårt språk ej egde några dermed
jemförliga, gjorde han sig känd såsom författare, men
utan att väcka någon större uppmärksamhet. Följande
året vann hann svenska akademiens andra pris för en
sång om »Qvinnorna i norden», och vid denna tid gjorde
han bekantskap med den af Mathias Norberg utgifna
»Adamsboken*, en ännu befintlig muhamedansk sekts
religions-urkund, som utöfvade betydande inflytande
på hans följande författareskap. De der förekommande
teosofiska idéer slogo mäktigt an på hans fantasi och
han studerade tillika ifrigt gnostiska och manikeiska
skrifter. Frukterna af dessa studier röjde sig i hans
1821 och 1822 utgifna »Liljor i Saron», som egentligen
grundade hans skalderykte. Kort derefter följde, 1822,
sorgespelet »Bacchanterna eller fanatismen», samt 1824
en annan dramatiserad dikt, »Albert och Julia, eller
Kärleken efter döden», hvilka arbeten, jemte en mängd
otryckta, upptogos i de efter författarens död af
Hammarsköld utgifna »E. J. Stagnelii Samlade Dikter»,
3 delar, 1824-1826, och sedermera har E. Eichhorn
utgifvit »Samlade skrifter af Erik Johan Stagnelius»,
2 delar, 1868, der man finner hans episka dikter
Wladimir den store» Blenda, Gunlög och Maria; hans
dramatiska arbeten Narcissus, Glädjeflickan i Rom,
Albert och Julia, Bacchanterna, Sigurd Ring, Wisbur,
Ridciartornet, Martyrerna, Svegder, Thorsten fiskare,
Cydippe (dessa tre ofulländade), samt Eröfringen af
Ceuta, skådespel i 3 akter, på prosa; Liljor i Saron,
Psalmer, Romanser, Idyller, Elegier, Sonnetter,
ett stort antal Blandade dikter, samt åtskilliga
öfversättningar och prosaiska fragment.
Att Stagnelius, ännu innan han fylt sitt 3o:de år,
kunnat medhinna så många och så omfattande arbeten,
vittnar om en skaldeverksamhet, lika ovanlig som hans
skaldebegåfning. Denna röjer sig omisskänligt i allt
hvad han skrifvit, mest dock i de lyriska dikterna,
hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
