Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444 Carl
XIV Johan.
på vers», 1824, »Den oförnöjde, eller fiskaren och
hans hustru, saga på vers», 1825. Hit hör också
största delen af hans åren 1827 och 1829 i 2 delar
utgifna »Vitterhetsstycken», ehuru äfven der icke
alldeles saknas lärodikter, dock hållna i en gladare
ton än de vanliga.
Stjernstolpe var ingen bland de vittra storheterna
af första ordningen, såsom Leopold, fru’ Lenngren,
Franzén och Wallin, knappast af andra, såsom
Adlerbeth, Silfverstolpe, Kullberg och Valerius,
men han hade talrika läsare samt var värderad och
omtyckt, så väl för sina mästerliga öfversättningar
som för sina egna dikter i en glad, lekande, godmodig,
skämtande ton samt röjande en enkel uppfattning af
ämnet i flytande verser och ett vårdadt, otvunget
språk. Han var för öfrigt mycket afhållen och högt
värderad af alla, som kände honom, för sitt glada
godmodiga lynne och det hjertegoda i hela hans
personlighet, hos hvilken i allmänhet röjde sig
långt mera originalitet än i hans dikter. Han afled
i September 1831, utan att hafva tillhört något lärdt
eller vittert samfund, men hade i det glada sällskapet
Par Brikoll såsom ordensskald efterträdt Bellman och
Kexél.
Alla nu omnämnda litterära storheter vid början af
nu ifrågavarande tidskifte voro af svenska akademien
belönade, och de fleste ibland dem tillhörde eller
skulle innan kort komma att tillhöra akademien. Hon
var ock nu hos oss vitterhetens högsta domstol, hvars
domslut bestämde de särskilda vitterhetsidkarnes
anseende. Inom denna domstol var den franska
smakriktningen ännu den rådande, och denna
smakriktnings förnämste representant var Leopold
så till vida, som han framför allt yrkade reda i
tankegången, klarhet och smak i framställningssättet;
men för öfrigt blef den franska smakriktningen hvarken
af honom eller akademien uteslutande förfäktad. Vi
hafva i föregående delar visat, huru Leopold var en
varm beundrare af Bellmans skalde-skap, huru akademien
tillade Bellman ett särskildt pris för »hans sällsynta
och originella snille», gaf Franzén stora priset för
sången öfver Creutz, som icke röjde något inflytande
af den franska smaken, samt egnade en varm hyllning
åt fru Lenngrens fullt originela och sjelfständiga
skaldskap.
Emellertid, om inan ock ej kan med skäl beskylla
de dåvarande vittra maktegande för en afgjordt
exklusiv smakriktning, kan dock, å andra sidan,
icke nekas, att den, hvilken de i allmänhet omfattat,
befordrade en retorisk reflexionspoesi, som framträdde
alltmera öfvervägande hos vitterhetsidkarne under
nästföregående tidskifte och som röjde alltför
mycken brist på lifligare fantasi och i allmänhet
på originalitet, en ofta öfverdrifven pathos,
en benägenhet för tillkonstlade ordvändningar och
ett alltför långt drifvet smicker för litterära
auktoriteter. Likasom äreminnet betraktades såsom
höjden af vältalighet, men gjorde till sin uppgift
snarare att skapa granna fraser än att med historisk
sanning skildra sitt föremål, så tycktes man äfven mer
och mer anse poesiens uppgift att åstadkomma väl sagda
artigheter åt litterära eller politiska maktegande,
och äfven inom lärodikten, hvilken betraktades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
