Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XIV Johans regering. Carl Johan konung, 1818
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under tio års tid, för att derigenom påskynda
liqvidations-frågans slutliga afgörande.
Så skarpa sanningar hade ännu ingen vågat säga någon
medlem af den heliga alliansen, och Alexander fann sig
så förnärmad af jemförelsen mellan Napoleons förtryck
och de åtgärder Alexander och hans bundsförvandter
vidtagit eller antydt, att han vägrade mottaga Carl
Johans bref, för att icke behöfva besvara det på ett
sätt, som kunde aflägsna all möjlighet till försoning
dem emellan. Härom underrättades Carl Johan, som
nu föreslog, att både kejsarens bref till honom och
hans svar skulle förstöras, hvarpå Alexander ingick
och hvarmed den brytning dem emellan, som af denna
skriftvexling varit föranledd, ansågs hafva upphört.
Underhandlingarna rörande liqvidationsfrågan fortgingo
emellertid dels i London mellan de särskilda hofvens
dervarande diplomater, dels i Köpenhamn mellan de
danske fullmäktige och norske statssekreteraren Paul
Christian Holst, sedan de förste norske underhandlarne
redan i Januari 1817 rest hem. Då man å ingendera
orten kunde komma till någon uppgörelse, föreslog
Carl Johan i Mars 1819 att taga prinsen-regenten i
England till medlare i denna fråga, hvarpå danska
regeringen äfven ingick, sedan prinsen förklarat,
att han åtoge sig detta medlare-kall. I början
af Augusti samma år öppnades ock, under engelske
härvarande ministern lord Strangfords bemedling, i
Stockholm nya underhandlingar mellan danska sändebudet
Krabbe-Carisius och norske statssekreteraren
Holst, hvilka ändtligen ledde till ett fördrag, som
undertecknades den 1 September 1819, genom hvilket
Norges andel i danska statsskulden faststäldes till 3
millioner rdr hamb. banco, i stället för 5 millioner,
som man å danska sidan fordrat, och tillika bestämdes,
att den faststälda summan skulle gäldas under tio
år med 300,000 rdr årligen, jemte 4 proc. ränta,
hvarefter äfven den från svenska sidan yrkade
förändringen i danska riksvapnet vidtogs.
Ännu återstod likväl för denna tvistefrågas slutliga
afgörande att vinna norska storthingets samtycke
till den träffade öfverenskommelsen. Innan Carl
Johan ratificerade denna, hade han infordrat så
väl norska regeringens i Christiania som norska
statsrådsafdelningens i Stockholm utlåtande, hvilka
båda utfallit tillstyrkande, med hänseende till de
bjudande omständigheterna; men inom nästa norska
storthing, som samlades i början af året 1821,
fans dock ett talrikt parti, hvilket betraktade
underhandlingarnas afslutande före storthingets
hörande såsom en olaglighet, den man ej borde
erkänna. Det för frågans utredande tillsatta särskilda
utskott uttalade dock den åsigt, att storthinget
till äfventyrs vore nödsakadt gilla hvad som redan
rörande betalningsgrunden blifvit beslutadt, samt
vidtaga åtgärder för den närmaste afbetalningen,
men yrkade tillika en framställning till regeringen,
att Sverige billigtvis borde deltaga i gäldandet af
återstoden, och under afvaktan af regeringens svar
å denna framställning borde intet beslut rörande
gäldandet af denna återstod fattas. Man grundade
dessa anspråk deruppå,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
