Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Carl XIII:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dels af de ständiga anfallen i de utländska
tidningarna och af en mängd yttranden af framstående
personer vid de utländska hofven öfvertygades, att
han der egde hätska fiender och den gustavianska
familjen ifrige förfäktare, hyste emellertid
icke ringa oro för gustavianska stämplingar,
så inom som utom Sverige, och hade vidtagit flera
försigtighetsmått deremot. Så utkom i December 1810
en förordning, hvarigenom samtlige landshöfdingar
ålades att hvar i sin landsort vaka öfver allmänna
tänkesättet, hålla uppsigt öfver misstänkta
personers uppförande och öfver invånarnes möjliga
förbindelser med utlandet samt om detta och dylikt
afgifva berättelser till regeringen. Så ordnades
en hemlig polis i hufvudstaden, med vidsträckta
förgreningar i landsorterna. Så infördes vid 1812
års riksdag indragningsmakten, under uttrycklig
förklaring å regeringens sida, det afsigten med detta
band på tryckfriheten var att »genom oordningars
undanrödjande och ett återstäldt samhällsskick
bereda vägen till tronen för den ädle furste, som
en dag skulle blifva kongl. maj:ts efterträdare». Så
utfärdades den 10 December 1812 en förordning, som vid
lifsstraff förbjöd hvarje stämpling till förmån för
Gustaf Adolf, hans gemål och barn samt hvarje försök
att återföra någon af dem inom Sveriges gränser,
och vid ständig landsflykt hvarje brefvexling eller
annan gemenskap med dem af någon svensk undersåte. Så
beslöts ock vid 1815 års riksdag, att all utbetalning
af räntor och underhållsmedel till förra kungliga
familjen skulle upphöra, om man fortfore att i
utländska tidningar förfäkta denna familjs förmenta
anspråk på Sveriges tron.
Tillika trodde Carl Johan, för hvilken man alltsedan
hans ankomst till Sverige framstält svenska adeln
såsom hans mäktigaste stöd eller farligaste fiende,
sig böra företrädesvis söka vinna densamma, hvarför
han bland den valde sin närmaste omgifning och lät
adeln fortfarande innehafva alla vigtigare embeten,
samt betraktade äfven Sveriges inre förhållanden mer
och mer ur adelns strängt konservativa synpunkt,
hvilken han för öfrigt omfattat äfven i följd af
sina minnen från det af ständiga hvälfningar upprörda
Frankrike, som så öfvertygande visade vådan af mindre
välbetänkta förändringar i samhällsskicket. Denna
bevågenhet mot adeln och denna konservatism,
båda drifna alltför långt, var hvad oppositionen
sedermera hufvudsakligen lade Carl Johan till last;
men båda hade sin grund i hans egendomliga ställning
såsom en folkvald uppkomling inom ett samhälle, der
bördsadeln stod högst i politiskt inflytande och der
de flesta statshvälfningar varit adelns verk, hvarför
han ock, å ena sidan, borde söka företrädesvis göra
sig denna samhällsklass förbunden och, å den andra,
äfven motverka allt, som kunde gifva anledning till
nya hvälfningar.
Hvad beträffar Sveriges inre förhållanden i öfrigt,
så bestämdes de visserligen icke af Carl Johan så
uteslutande som de yttre; men han var dock äfven här
den egentliga själen i styrelsen.
Dess öfriga ledamöter voro vid slutet af
1815 års riksdag: grefve Fredrik Gyllenborg,
justitie-statsminister sedan 1810; grefve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
