Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Carl XIII:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidningar anfalla Sverige och dess regering. I anledning
af denna artikel sände ock kronprinsen grefve Gustaf
Löwenhielm i en särskild beskickning till Petersburg,
att tacka Alexander för hans trofasta vänskap
mot svenska regeringen under de försök, som vid
kongressen blifvit gjorda att skada denna regering,
samt anhålla att kejsaren, i egenskap af förmyndare
för Gustaf Adolfs barn, ville förmå badiska hofvet
att upphöra med sina anfall mot Sveriges nya styrelse,
hvilket ock föranledde Alexander att låta till hofvet
i Baden afgå en not i denna syftning.
Förhållandena mellan svenska och ryska regeringarna
voro sålunda de bästa, och likasom svenske ministern
i Petersburg, grefve Carl Axel Löwenhielm, stod
särdeles väl hos kejsar Alexander, rönte äfven ryske
ministern i Stockholm, generalen baron Johan Peter
van Suchtelen flera bevis af kronprinsens bevågenhet
och förtroende, hvilket han ock förtjenade genom att
efter bästa förmåga söka undanrödja allt, som kunde
störande inverka på det goda förståndet mellan båda
regeringarna.
Mellan Preussen och Sverige hade likaledes under
kriget mot Napoleon ett nära förbund blifvit ingånget,
och under fälttåget 1813 hade Carl Johan gjort
personlig bekantskap med Fredrik Vilhelm III. Äfven
mellan dem hade ett vänskapligt förhållande inträdt,
ehuru utan den närmare förtrolighet, hvilken Alexander
visade Carl Johan. Dock hade, redan före dennes
ankomst till Sverige, ehuru sedan han blifvit vald
till dess tronföljare, Fredrik Wilhelm låtit genom
fursten af Sayn-Wittgenstein föreslå en förbindelse
mellan den då elfvaårige prins Oscar och Fredrik
Wilhelms andra dotter, den sjuåriga prinsessan
Alexandrine. Carl Johan hade då svarat, att ehuru
smickrad och hedrad han fann sig af detta förslag,
måste denna fråga dock lemnas till Carl XIII:s
afgörande. Man fann ock betänkligt att vid denna tid,
då Preussen, styckadt och vanmäktigt, var fullkomligt
beroende af Frankrike, ingå med det samma en närmare
förbindelse. Sedermera, när i början af året 1813
Preussen reste sig mot det franska öfverväldet
samt slöt sig till Ryssland, England och Sverige,
upptog Carl Johan å nyo detta förslag och bragte
det på tal vid ett sammanträde med konung Fredrik
Wilhelm efter slaget vid Leipzig. Konungen syntes
fortfarande böjd för förslaget, men afböjde en formlig
framställning från svenska regeringen, emedan de båda
unga först borde lära känna hvarandra, innan man tog
något officielt steg att förena dem. Sedermera fick,
i Januari 1814, Wetterstedt, då han afgick till de
allierades högqvarter, en instruktion rörande denna
fråga, men mötte nu från preussiska sidan åtskilliga
betänkligheter, som tycktes antyda, att man der icke
fann den föreslagna förbindelsen lika önskvärd som
förut.
Någon tid derefter uppstodo ock hvarjehanda
stridigheter dels rörande uppgörelsen af pomerska
kammarens skulder till svenska statsverket, hvilka,
enligt fördraget af den 7 Juni 1815, Preussen borde
öfvertaga, dels i följd af preussiska kabinettets
vägran att utbetala den Sverige tillkommande andel
i de belgiska och franska krigskontributionerna,
hvilken vägran man ville grunda derpå, att Sverige
icke tagit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
