Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1815
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erinrades, huru Norges förening med Sverige — »den
vigtigaste fördel, riket någonsin kunde tillönska sig
och som dittills endast varit ett föremål för fåfänga
förhoppningar, som befäster Nordens säkerhet och lugn,
som oryggligen stadgar våra efterkommandes öden» — varit
en följd af Sveriges rättmätiga och ärofulla
deltagande i Europas befrielse.
Det erkännande och den hyllning, som här egnades
synnerligast kronprinsen, ehuru konungen naturligtvis
erhöll sin officiela andel deraf, var både allmän och
uppriktig. Det stora europeiska krigets utgång hade
fullt rättfärdigat hans politik, som förut varit
från flera håll klandrad, och man hade ännu icke
tänkt sig närmare in i vilkoren för den så beprisade
föreningen, som sedermera äfven blefvo icke så litet
klandrade, eller förestälde man sig, att föreningen,
å norrmännens sida, skulle blifva så mycket fastare
och uppriktigare, ju mera de, genom de medgifna
vilkoren, påtagligen vunno derpå. I alla händelser
måste det ock alltid betraktas såsom en stor fördel
för Sverige att genom denna förening hafva fått lätt
försvarade gränser och härefter kunna, oberoende af
förvecklingarna inom det öfriga Europa, odeladt egna
sina omsorger åt sin inre utveckling. Denna blef
ock hufvudföremålet för så väl denna riksdag som
de följandes förhandlingar; men härunder visade sig
belåtenheten långtifrån så allmän som vid början af
1815 års riksmöte.
Ordnandet af de nya konstitutionela förhållanden
som uppstått till följe af föreningen mellan Sverige
och Norge, hvilket varit närmaste anledningen till
ständernas sammankallande, afhandlades i en särskild
kunglig proposition, som afläts den 12 April och var
helt och hållet affattad i den liberala anda, hvari
Carl Johan uppfattat denna fråga. Der uttalades, att
hufvudgrunden för föreningen mellan båda folken vore
gemensamma fördelar och gemensam frihet. Kongl. Maj:t
hade visserligen insett, att den skandinaviska
halfön under en spira och en lag åtminstone för
första intrycket lemnade en större borgen för styrka
och framtida säkerhet än genom dess delning under
två styrelseformer, som skapade två folk; men en
närmare pröfning af de många olikheterna i de båda
folkens lynnen och båda ländernas förhållanden, ej
mindre än händelsernas gång, hade bestämt valet af den
senare utvägen. Sedan detta skett, och då tvänne folk
sjelfvilligt underkastade sig samma styrelse, ansåge
Kongl. Maj:t hvarje anledning till skiljaktighet
i deras ställning till den gemensamme regenten med
den sorgfälligaste vård böra undanrödjas. I annat
fall skulle förbundet förr eller senare brytas,
och det ena folket antingen snart förtrycka det
andra eller ock, vid deras våldsamma åtskiljande,
nya frön läggas i sinnena till bittra och för
sekler aflägsnande söndringar. Dessa grundsatser,
af erfarenheten besannade, borde nu så mycket hellre
tillämpas, som fråga vore ej allenast att stifta ett
skandinaviskt välde af tvänne fria, länge fiendtliga
folk, men äfven att för dem bereda skyndsamma medel
till inbördes förtroende och uppriktig vänskap. Till
vinnande af detta mål borde, vid bestämmande af
folkens gemensamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
