Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norges förening med Sverige, 1814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omstämde honom. På den utsatta dagen infann han sig,
åtföljd af statsrådet och sin öfriga uppvaktning,
i riksförsamlingen och förklarade sig mottaga Norges
krona såsom en gåfva af ett trofast och uppriktigt
folk, en pant af dess tillgifvenhet för honom och hans
ätt, hvarefter han aflade sin ed att vilja regera
i öfverensstämmelse med landets nya konstitution
och dess lagar, samt mottog af folkombuden deras
trohetsed mot honom och grundlagen. Derpå afskedade
han församlingen, som följande dagen, den 20 Maj,
var för sista gången tillsammans att underskrifva
protokollet och säga hvarandra farväl.
Den 22 Maj höll den nye konungen sitt högtidliga intåg
i Christiania under kanonernas dunder och folkets
hurrarop. Samma dag utnämndes också icke mindre än
33 personer till tjenster vid den nye konungens
hof. Särskildt bestäldes 24 kammarherre-nycklar
i England; men när det till norska regeringen
adresserade paket, som innehöll dem, anlände till
Christiania, var Christians konungadöme redan förbi,
och paketet öppnades — af svenske riksståthållaren
grefve Essen! Det kan stundom ligga mycken satir
äfven i en tillfällighet.
Under tiden hade svenske ministern i Köpenhamn,
friherre Johan Henrik Tawast, understödd af
stormakternas dervarande sändebud, ifrigt påyrkat
vidtagandet af kraftiga åtgärder, för att återkalla
prins Christian till sin pligt. Fredrik VI afsände
ock i slutet af April amiral Bille och öfverste
Lönborg till Christiania att för prinsen förklara,
det konungen efter fördraget i Kiel ej erkände någon
annan myndighet i Norge än konungens af Sverige; att
prinsen borde omedelbart och vid äfventyr af konungens
onåd öfverlemna landet och fästningarna åt de svenska
trupperna; att de europeiska makterna aldrig skulle
tillåta, att han blefve regerande i Norge, samt
att han aldrig skulle bestiga Danmarks tron, om han
fortfore att motsätta sig konungens sin herres vilja.
De danska sändebuden infunno sig först hos
generalbefälhafvaren öfver svenska trupperna
vid norska gränsen, fältmarskalken grefve Essen,
i Venersborg, hvarifrån de sände löjtnanten Falbe
med depescher till prins Christian; men han vägrade
mottaga dem, och vid deras skriftliga uppmaningar
fästades intet afseende. I ett bref till amiral
Bille af den 21 Maj förklarade han sig anse norska
folkets bestämdt uttalade afsigt att våga allt för
sin sjelfständighet vara en afgjord lag för hans
handlingar, och att han hellre än att underkasta sig
de vilkor, som blefvo honom erbjudna af de främmande
makternas sändebud, föredrog att med ära duka under
i striden.
Detta svar föranledde Fredrik VI att ännu en gång
upprepa sina förra befallningar, då han tillika
öfversände egenhändiga bref, som kommit honom
tillhanda från kejsaren af Österrike och konungen
af Preussen, för att söka öfvertyga prinsen om
vanskligheten af hvarje försök å Norges sida att
motsätta sig de europeiska makternas gemensamma
beslut. Alla dessa uppmaningar och hotelser tycktes
dock göra föga intryck på prinsens sinne, och
särskildt tycktes han hysa ganska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
