Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norges förening med Sverige, 1814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inflytande hos stormakterna man hade att tacka för
Norges erhållande, hvilket skulle bereda Sverige
en ersättning för Finlands förlust och genom sitt
läge betrygga försvaret mot hvarje fiendtligt
anfall samt tillika göra det för de förenade rikena
möjligt att hålla sig fria från förvecklingarna i
det öfriga Europa och ostörda egna sig åt sin inre
utveckling. Inom Sverige tänkte man sig ock vid denna
tid allmänt det i Kielerfördraget afträdda Norge såsom
införlifvadt med Sveriges rike, på samma sätt som
Skåne, Halland och Bleking blifvit det genom freden i
Roskild och hoppades att denna nya landvinning skulle
lika lätt och fullständigt sammansmälta med det öfriga
riket, som fallet varit med dessa, hvilket i väsentlig
mån ökade föreställningen om den vinst Sverige gjort
genom Norges förvärfvande.
För tillfället fans emellertid föga utsigt till en
sådan förhoppnings förverkligande. Inom Norge rådde
fullt ut lika mycken motvilja mot föreningen som
i Sverige glädje öfver densamma. Den 8 och 9 April
församlade sig i Eidswold det norska folkets ombud,
som åtminstone till en början der skulle bestämma
dess öde. Antalet af de samlade tingsmännen, såsom de
kallade sig, utgjorde 112, af hvilka 6 voro större
godsegare och deribland 4 bruksegare, 22 bönder, 10
köpmän, 25 civile embetsmän, hvaribland 22 jurister,
14 prester, en läkare, en skeppare, 18 officerare
och 15 underofficerare, soldater och matroser.
Det öfvervägande flertalet inom denna församling
var för Norges sjelfständighet, med prins Christian
såsom konung, och knappast mer än en femtedel af de
närvarande önskade föreningen med Sverige. I spetsen
för detta sistnämnda parti stodo grefve Johan Kaspar
Herman Wedel-Jarlsberg, kammarherrarne Peder Anker
och Severin Löwenskjold, presterne Nikolai Wergeland
och Hans Jakob Grögaard, bruksegaren Jakob Aall och
några andra, hvilka ansågo Norge ej ega tillräckliga
utvägar att ernå ett fullkomligt oberoende och
betraktade föreningen med Sverige, under vilkor,
som i öfrigt betryggade norska folkets frihet, såsom
bästa utvägen att göra slut på landets lidanden
och såsom en politisk nödvändighet, ålagd Norge af
Europas förnämsta makter. Deremot ansåg det parti, som
ville göra Norge till ett fullt oberoende rike, med
prins Christian till konung, en förening med Sverige
såsom en olycka och ville hellre låta det gå till det
yttersta än underkasta sig denna förening. Hufvudmän
för detta parti voro sorenskrifver (häradshöfdingen)
Christian Magnus Falsen, professorn Georg Sverdrup,
kaptenen Peter von Motzfeldt, socknepresterne
(kyrkoherdarne) Fredrik Schmidt och Jonas Rein,
m. fl. Mellan båda dessa partier stod ett tredje,
som utgjordes af alla dem, hvilka ej vore fullt ense
med sig sjelfva om hvilket bland dessa båda partier
de ville tillhöra, utan låta sådant bestämmas af
omständigheterna.
Efter högtidlig gudstjenst i Eidswolds kyrka påskdagen
den 10 April sammanträdde folkombuden följande dagen
i den härtill bestämda sal å Eidswolds bruk. Prins
Christian, omgifven af sitt råd och rikets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
