Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norges förening med Sverige, 1814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bildat sig omkring honom, skyndade att vidtaga
alla mått och steg, hvilka de ansågo tjenliga för
att bereda framgång åt den plan de uppgjort att
motsätta sig föreningen och grundlägga Norges
sjelfständighet. Ströskrifter spriddes öfver allt
i landet, häntydande på det ovärdiga för norska
folket i att låta påtvinga sig en förening, hvaraf
intet godt kunde härflyta för fäderneslandet, utan
endast träldom, olyckor och vanära, och i hvilka de
uppmanades att med forntida enighet och kraft, samt
utan afseende på olika politiska tänkesätt sluta sig
tillsammans och tillbakavisa det krig, hvarmed deras
arffiende hotade dem.
För att draga nytta af den hänförelse, hvilken
man hoppades genom dessa åtgärder framkalla,
och lära känna den styrka, hvarpå han kunde
räkna, företog prinsen en resa i landet, och då
han i slutet af Januari 1814 lemnade Christiania,
befalte han general Staffeldt med vapenmakt motsätta
sig svenskarnes intåg, i fall de sökte intränga i
landet. Han besökte först Eidswold, en bruks- och
landtegendom tillhörig en af hans ifrigaste anhängare,
det gamla konferensrådet Karsten Anker, som rådde
honom att förklara sig för Norges konung, på grund
af sin arfsrätt, hvilket prinsen dock fann allt för
vågadt, innan han närmare lärt känna sinnesstämningen
i landet, i hvilket ändamål han fortsatte resan till
Trondhjem, der han fann hatet mot svenskarne långt
mera allmänt än i södra Norge. Han mottogs ock här
med stor hänförelse och hans uppmaningar till folket
att värna sin sjelfständighet vunno det lifligaste
erkännande. Den 13 Februari var han åter i Eidswold,
dit han till den 16 kallade flere af landets
betydande män för att öfverlägga om lämpligaste medlen
att grunda och upprätthålla Norges oberoende.
Å denna församling föreslog Karsten Anker, att man
borde hålla sig till den gamla grundlagen, kongeloven,
som gaf konungen en i det närmaste obegränsad makt,
samt utropa prins Christian till Norges konung, i
kraft af hans arfsrätt; men detta förslag vann föga
bifall. Man ansåg Danmarks enväldige konung hafva
genom fördraget i Kiel frånträdt sina rättigheter till
Norge och derigenom hafva lemnat norska folket full
frihet både att välja sin nye regent och att bestämma
den grundlag, enligt hvilken landet skulle styras. Det
skulle då aldrig bifalla att gifva sin nye konung
oinskränkt myndighet. Professor Sverdrup i synnerhet
yrkade ifrigt, att folket måtte erhålla politiska
rättigheter och en representativ statsförfattning,
samt föreslog prinsen att antaga titel af regent och
sammankalla folkets ombud, för att gifva detsamma både
en ny grundlag och en ny konung. Prinsen förklarade
ock, att han ej ville grunda sin myndighet på
rättigheter, dem nationen kunde bestrida honom, samt
lät nu för de församlade uppläsa så väl fredsfördragen
mellan Danmark, Sverige och England som Fredrik
VI:s öppna bref om Norges afträdande, hvarefter han
uppmanade de tillstädesvarande att förklara, om
det, efter deras bekantskap med sinnesstämningen i
landet, kunde antagas, att folket godvilligt ville
underkasta sig bestämmelserna i fredsfördraget,
hvilket enhälligt förnekades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
