Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hos de allierade. Österrike, med öfverlägsen förmåga
representeradt af statskanslern furst Metternich,
hade yrkat fred med Napoleon och understöddes häri af
engelske statssekreteraren för utrikesärendena lord
Castlereagh, så väl som af preussiske statskanslern
Hardenberg, hvaremot kejsar Alexander ifrigast
yrkade krigets fortsättande samt fredens dikterande
i Paris och först sedan Napoleon blifvit skild från
Frankrikes tron, ty så länge denna innehades af honom,
vore någon bestående fred aldrig att förvänta. Konung
Fredrik Wilhelm yttrade många betänkligheter mot
krigets fortsättande; men förklarade dock slutligen,
att han icke skulle skilja sig från kejsar
Alexander. Man förenade sig således om krigets
fortsättande; men, å sin sida, medgaf Alexander,
att de i Frankfurt inledda fredsunderhandlingarna
skulle åter upptagas på en kongress i Chatillon,
och den 28 Januari öfverenskom man om vilkoren för
denna underhandling. Den skulle ske gemensamt och i
hela Europas namn. Frankrike skulle inskränkas inom
det område det hade vid 1792 års början; de stora
europeiska makterna få sina gränser återstälda så,
som de af de allierade bestämdes; tyska riket bestå
af sjelfständiga stater, förenade genom ett förbund,
som garanterade Tysklands oberoende; Schweiz inom sina
gamla gränser bilda ett förbund, som skulle garanteras
af Frankrike och de öfriga stormakterna gemensamt;
Italien fördelas i sjelfständiga stater, som skilde
Frankrike från Österrikes italienska besittningar;
Spanien återfå sina gamla gränser och sin konung
Ferdinand VII; Holland blifva en fri och sjelfständig
stat, med ökadt område och tryggade gränser, under
huset Oraniens styrelse; Frankrike återfå sina
förlorade kolonier, men utrymma de fasta platser, det
innehade i de afträdda länderna, och såsom underpant
för uppfyllandet af fredsvilkoren öfverlemna åt de
allierade fästningarna Befort, Hüningen och Besançon.
Hvarken Sverige eller någon annan makt af andra
ordningen hade inbjudits att deltaga i dessa
underhandlingar, hvilkas syfte ej gillades af Carl
Johan, som ansåg Frankrike böra bibehålla republikens
eröfringar såsom en motvigt emot den förstoring
Ryssland, Österrike och Preussen vunnit genom Polens
delning. Han sände ock hofkansleren Wetterstedt
till de allierades högqvarter för att yrka Sveriges
rättighet att deltaga i underhandlingarna och söka
utforska de allierades verkliga afsigter med desamma.
Underhandlingarna i Chatillon voro redan begynta,
då Wetterstedt den 11 Februari ankom till kejsar
Alexanders högqvarter i Troyes och följande dagen hos
honom erhöll enskildt företräde, hvarvid kejsaren icke
dolde sin öfvertygelse, att dessa underhandlingar icke
skulle leda till något resultat, utan freden kunna
dikteras först i Paris. Man skulle der sammankalla
lagstiftande kåren och öfverlemna åt den omsorgen att
på lagenligt sätt utse en ny herskare i Frankrike. För
Bourbonerne tycktes kejsaren ännu icke röja några
sympatier. På kronprinsens yrkande, att äfven Sverige
måtte blifva representeradt å kongressen i Chatillon,
svarades, att Spanien icke heller der hade någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
